Ett tag senare gjorde jag en come-back!
När jag var arton blev jag gravid. Mina föräldrar tyckte absolut inte det var någon bra idé barn var något man skaffade efter man gift sig, köpt sommarstuga och haft en stabil inkomst. Min man blev inkallad till lumpen direkt efter bröllopet. Mormor och farmor var på samma linje:
Barn är ditt problem. Jag har redan gjort mitt, nu tänker jag inte bli dagmamma igen! sa mamma utan en blinkning.
Farmor sa inte ens något, hon valde bara att ignorera mig helt. Så jag flyttade in hos min pappas syster, min faster.
Faster Agneta var 38 då, barnlös, och levde för sitt jobb. Hon verkade inte ens bli irriterad på mamma och pappa:
Jag förstår dem. När du föddes var det inte enkelt de hade knappt råd med knäckebröd. Pappa jobbade extra på ICA om nätterna och mamma tog alla skift som fanns.
Men nu har de det gott pappa tjänar bra och de har två rum vid Stortorget. Mamma jobbar också. Och här är jag snart trebarnsmamma.
Kommer de aldrig bry sig? frågade jag Agneta efter tredje koppen kaffe.
De vill leva för sig själva nu. Det är inget att bli upprörd över de kommer nog på andra tankar senare. Mark my words.
Jag fick noll stöd. Så jag packade mina ägodelar (mest gamla kramdjur och jeans) och flyttade helt till Agneta.
När min man kom hem från lumpen, var vår son ett och ett halvt. Under hela hans frånvaro så såg svärmor aldrig sitt barnbarn, och mina egna föräldrar dök bara upp två gånger, mest för att lämna en påse kanelbullar.
Min man blev bilmekaniker, och försökte plugga samtidigt det gick sådär. Vi bodde fortfarande hos Agneta. När vår lille kille började på förskolan och jag fick ett jobb, flyttade Agneta själv till Göteborg för sitt jobb och vi hyrde ett litet förstahandskontrakt som alla svenskar drömmer om. Kort därefter dog min mans mormor.
Svärmor sålde hennes lägenhet, köpte ny soffa och kaklade om köket. Min man försökte övertala henne att låta oss köpa lägenheten, han erbjöd månatlig amortering, men nej.
Varför ska jag offra mig? Jag har drömt om renovering i hela mitt liv! Gör ni det åt mig? sa svärmor ironiskt.
Fem år senare fick vi en dotter (hon fick namnet Ylva det finns i inget annat land än Sverige). Nu insåg vi att vi verkligen behövde ett eget hem. Min man började jobba i Norge det är där svenskar åker för att tjäna pengar. Men att spara ihop till ett eget boende var svårare än att vinna på Triss. Vi bodde kvar i hyran.
Mamma bodde ensam i en trea pappa hade lämnat henne två år tidigare men det fanns ändå inte plats för oss, trots att svenska treor ofta är större än små bilar. Svärmor renoverade för fullt, hon hade verkligen noll intresse av att hjälpa till.
Efter några år tack vare min mans slit i Norge köpte vi äntligen vårt eget hem. Utan hjälp från någon.
Nu går vår son ut årskurs åtta, dottern är i tvåan. De vet hur mycket pengar är värt. Vi sparade varje krona som om det var en sällsynt svensk förtorkad ärta. Nu har vi inga problem. Var och en har varsin Volvo, vi åker på semester till Öland varje år.
Den enda vi faktiskt är tacksamma mot är Agneta. Hon kan ringa oss närsomhelst och vi ställer alltid upp.
Våra föräldrar har det inte lika roligt. Mamma blev nyligen av med jobbet, ringde och bad om hjälp men jag sa nej.
Svärmor har det likadant. Hon gick i pension och ville förstås leva som att hon fortfarande jobbade. Pengarna från lägenhetsförsäljning slösade hon på nya tapeter och lyxiga gardiner. Min man vägrade hjälpa. Han föreslog att hon skulle sälja sin stora, nyrenoverade lägenhet och köpa en liten etta istället.
Vi står inte i skuld till någon. Våra barn kommer vi alltid hjälpa till skillnad från våra föräldrar. Och jag tror faktiskt att vi kommer kunna lita på att de också ställer upp när vi blir gamla och börjar samla på damm och Marabou-choklad.
