När jag var 24 år gammal stod jag inför det svåraste beslutet i mitt liv: jag lämnade mina två döttrar hos min mamma i Västerås. Den äldsta, Moa, var fem, och den yngre, Tova, bara tre. Jag jobbade tolv timmar om dagen på ett lager, hade ingen barnvakt och nästan inga pengar. Deras pappa hade stuckit och jag hade ingen aning om hur jag skulle få livet att gå ihop. Mamma sa att hon kunde ta hand om dem tills jag fick ordning på allt, och jag, ung, rädd och utmattad, sa ja. Jag trodde det bara skulle bli några månader. Men månaderna blev till år.
I början åkte jag dit varje lördag och söndag för att träffa dem. De var så små och förstod inte varför jag inte sov i samma lägenhet. Varje besök blev en mix av kramar och frågor jag inte stod ut att svara på:
Varför stannar du inte kvar?
Varför sover du någon annanstans?
När kommer du hem igen?
Mamma försökte trösta och sa att jag jobbade mycket. Men sanningen var att jag långsamt såg på när de började kalla henne mamma utan att ens tänka på det.
När Moa fyllde åtta och Tova blev sex, sökte de inte upp mig på samma sätt längre. De kramade mig snabbt och sprang sedan till min mamma. Jag stod där, kände mig som en besökare, inte som deras mamma. En gång ramlade Tova när hon lekte, och när jag gick fram för att lyfta upp henne, slet hon sig loss och ropade: Jag älskar mamma! och menade min mamma. Då fattade jag något var trasigt och gick inte att laga.
Jag försökte få tillbaka deras närhet: köpte kläder, tog med presenter, godis, bjöd på utflykter. Men varje gång jag kom, fick jag ett snabbt hej innan de fortsatte leka. Mamma, utan att mena något illa, tog alla beslut: skolval, vaccinationer, regler, tillstånd. Jag var den som kom med saker inte den som räknades.
De växte upp med bilden av mig som mostern som lämnar grejer, inte kvinnan som fött dem.
När de började skolan gjorde det ännu ondare. På föräldramöten pratade lärarna bara med mamma. Till mig sa de: Är du mostern? Och mina döttrar rättade dem aldrig.
En gång försökte jag skriva under ett papper och Moa viskade:
Nej, du får inte. Mamma måste skriva under.
Den gången gick jag in på skoltoaletten och grät tyst, så att ingen skulle höra.
När tjejerna blev äldre försökte jag förklara varför jag inte fanns där. Jag berättade om hur jag hade haft det, allt jag gått igenom och hur jag kämpat för att klara oss. De lyssnade tyst, men ingenting förändrades.
Moa sa en gång att hon inte visste om hon skulle tacka mig eller vara arg, för hon inte längre kände något alls.
Tova var rakare:
Du var inte där. Jag kan inte hitta en känsla som inte finns.
Nu är jag 61. De hör av sig, kommer och hälsar på till jul och midsommar, vi kramar om varandra men de kallar mig inte mamma. Jag är med i deras liv, men det är inte min plats längre.
Och jag fattar att jag inte kan ändra på det som varit. Men det gör ont. Det gör ont att se att deras liv gått vidare utan mig.
