Margareta hade fullt upp med att ensam ta hand om sina två barn. När hon till slut drabbades av en hjärtattack, var sonen, Gustav, snabbt där och tog tyglarna. Dottern, Linnea, däremot, bodde i en rymlig våning i centrala Göteborg men lyckades ständigt hitta på fyndiga ursäkter för att undvika all slags omsorg om sin åldrande mor.
Gustav och hans fru, Ebba, axlade ansvaret för Margareta. Det var knappast något man skulle kalla en behaglig promenad på Djurgården. De kämpade med att balansera vården av en envis tant, uppfostran av sin egen lilla dotter, och arbetslivets alla måsten. Ibland bad Gustav sin syster om lite hjälp med medicinkostnader några tusenlappar här och där men Linnea prioriterade alltid sina nya Ikeamöbler eller helgresan till Malmö framför mammas sjukvård.
Trots att det var ett smärre helvete emellanåt, lyckades det unga paret hjälpa Margareta till bättre hälsa, och snart började hon till och med bistå med hushållsarbetet diskningen gick som smort, och hon klagade bara hälften så mycket på Ebba. Men en dag förändrades allt. Gustav råkade höra Margareta resonera kring att överlåta sin lägenhet till Linnea, så att hon kunde sälja den och köpa något “lite mindre trångt och modernare”.
Gustav kände sig träffad som av ett iskallt bad i Vänern. Att han och Ebba slavat för att mamma skulle ha det bra, men ändå var det Linnea som skulle få allt det stack. När han tog upp detta med Margareta, svarade hon med typisk svensk ärlighet: “Men Linnea behöver verkligen pengarna, och du klarar dig ju så bra, Gustav.”
Stackars Gustav! Med den sortens rättvisa, kändes det som om han haft på sig en mössa bak-och-fram hela livet. Upprörd packade han ihop sina grejer och skickade glatt hem Margareta till Linnea den dottern hon tydligen älskade mest. Ett elegant svenskt sätt att säga: “Tack för oss, nu får ni klara er bäst ni vill.” Gustav och Ebba satt kvar med den typiska känslan av svensk besvikelse: att göra allt rätt och ändå få smörgåsbordet snott av någon annan.
