Under de senaste tre månaderna har jag och min bror bråkat i domstol om vår mamma. Efter hennes stroke har hon inte varit helt fungerande. Hon glömmer sig själv hela tiden och behöver någon med sig. Hon är beroende av omsorg. Allt ansvar har landat på mina axlar. Det känns verkligen som att ta hand om ett litet barn. Jag har ett jobb, ett hus, en egen familj. Hur ska jag kunna dela upp mig själv? Jag har föreslagit äldreboende, men min bror blir arg och anklagar mig för att vara hjärtlös. Samtidigt vägrar han att ta med henne hem till sig. Han bor ju ändå i sin frus lägenhet.
Tidigare var vi en riktig sammansvetsad familj. Den typiska fyrpersonersfamiljen. Jag och min bror är bara ett år isär. Våra föräldrar fick oss sent i livet. Nu är jag 36, min bror 35 och mamma har hunnit bli 72 år. Allt var normalt fram tills pappa dog.
Efter det flyttade min bror till Göteborg för att plugga, blev kvar där och gifte sig, medan jag flyttade tillbaka till min hemstad Uppsala. Här rotade jag mig. Först bodde jag hos föräldrarna, men när jag gifte mig ville jag och min man hyra något eget. Vi tänkte köpa bostadsrätt och slå oss ner med barn. Det var de stora planerna.
För bara två år sedan dog pappa, och mamma blev djupt sorgsen och ensam. Hon blev gammal på en dag. Hennes hälsa försämrades och för ett halvår sedan drabbades hon av en stroke. Jag trodde aldrig hon skulle klara sig. Till en början kunde hon knappt prata och hade svårt att röra armar och ben. Sen blev kroppen bättre, men den psykiska hälsan sämre.
Läkarna säger att skadorna är permanenta. Jag har därför varit tvungen att ta hand om mamma. Jag och min man flyttade till hennes lägenhet. Jag sa upp mig från jobbet och började frilansa för att kunna vara hemma med henne. Det var helt omöjligt att lämna henne ensam. När hon väl fick tillbaka all sin rörelseförmåga blev det ändå inte lättare.
Hon snubblade runt, gick vilse, vi sprang efter och höll koll på henne, och ibland grät hon och sa att pappa väntade på henne någonstans. Det har varit allt annat än roligt. Jag sover knappt, är rädd att hon ska ge sig ut själv, och jobbet går knappt att genomföra. Jag kan inte koncentrera mig på något. Min man föreslog att vi skulle placera mamma på ett äldreboende.
Det är väldigt dyrt, men om vi snålar klarar vi att betala för det. Min man säger: Du har en bror också. Han får hjälpa till. Det är ju rimligt.
Lång tid gick innan jag kunde bestämma mig, men jag insåg att det inte fanns alternativ. Hur länge ska det fortsätta? På äldreboendet får mamma vård och tillsyn dygnet runt. Jag har besökt flera och kollat upp hur det fungerar. Det kostar mycket nästan 30 000 kronor i månaden men vad ska jag göra?
Då ringde jag min bror och berättade allt som det är. Jag hoppades bara att han skulle förstå. Han borde ju se verkligheten. Istället blev han rasande.
Har du blivit galen? Hur kan du ens tänka tanken att skicka mamma till ett äldreboende? Hon känner ingen där! Hur vet du ens att hon tas om hand? Du har inget hjärta! skriker han i telefonen. Eller ville du bara bli av med henne?
Jag försökte förklara, men han ville inte lyssna. Så jag fortsatte ta hand om mamma själv, tills jag helt enkelt började känna mig utbränd. Jag pratade med honom igen, men hans inställning är samma.
Jag vill inte göra så mot min egen mamma. Hon har ju alltid ställt upp och vi fick växa upp hemma, inte på något fosterhem. Hon klagade aldrig ens över att det var jobbigt.
Vi är skyldiga henne så mycket, men varför måste allt bli mitt ansvar? Om han tycker att min idé är hemsk, kan han ju alltid ta med sig mamma hem till sig. Visa vilken fantastisk omtanke han har.
Du vet att jag bor med min fru i hennes lägenhet. Hur ska jag få henne att ta hand om min mamma? Så min man ska kunna ta hand om min mamma, men din fru kan inte? Du och din man bor ju med mamma det är ju därför ni har henne.
Jag sa till brorsan att jag egentligen kunde lämna mamma nu direkt. Då får han och hans fru flytta in och ta över. Brorsan tvekar, säger att han jobbar och inte kan bli störd. Och att jag bara säger så för att slippa undan.
Jag lever i ett enda kaos. Ena stunden inser jag att ett äldreboende är lösningen. Det skulle göra livet lättare för oss alla. Men jag är rädd, rädd för att få skuldkänslor och känna mig som en dålig dotter. Min man stöttar mig. Han säger att mamma får den vård hon behöver och att vi måste tänka på oss själva.
Till slut har jag bestämt mig för att vänta en vecka. Om brorsan inte kommer hit får jag ta beslutet själv. Det är bäst för alla. Då flyttar hon till ett boende. Alla kan tycka och tänka. Men bara jag vet hur tungt det är att ta hand om någon sjuk och jag har fått nog av att höra brorsans undanflykter inför sina vänner.
