Jag körde med min son hem från ett märkligt, glittrande köpcentrum som verkade sväva högt ovanför Stockholm. Bredvid mig satt en kvinna med ett barn, som på något drömmande sätt hade precis samma ålder som min son båda bar röda mössor som såg ut som lingon och log utan anledning.
Bussen var fylld ända ut i hörnen med människor som svävade lätt ovanför sätena, som om de var gjorda av moln. Jag såg en ung man som lyssnade på musik genom lila hörlurar som snurrade runt hans huvud som planeter. Jag bad honom vänligt om han ville ge oss plats. Han reste sig med ett ryck, och min son och jag satte oss. Min son räckte till och med över en liten Marabou-chokladbit som tack, och pojken såg förvånad ut, rodnade och log som om han visste något hemligt.
Just då märkte jag att kvinnan bredvid började härma mig. Hon grep tag i kragen på en sovande man, som om han var en björn som skulle väckas ur vinterdvalan. Han svarade inte först, så kvinnan började ropa hennes röst ekade mellan sätena, så att till och med hennes son började gråta av rädsla. Mannen vaknade och tog av sig sina hörlurar, som om han öppnade dörren till en annan verklighet, och började protestera högt.
Ser du inte att jag har ett litet barn med mig? Ge oss plats! ropade kvinnan så högt att fönstren vibrerade, och hennes barn, som redan grät, började hulka ännu mer. Jag tänker inte ge upp min plats! Mannen vägrade med bestämdhet, som om han försvarade en egen liten värld.
Och vet ni, jag förstod verkligen mannen. Han var inte skyldig henne något. Ingen förtjänar att bli behandlad på ett förödmjukande sätt bara för att de råkar sitta på ett speciellt moln på bussen i Stockholm. Jag föreslog att våra barn kunde sitta tillsammans, som två små sillar på rad, men kvinnan ville hellre skapa ett oväsen än att acceptera en lösning.
Jag har aldrig betett mig så. Om jag behöver något frågar jag Hövligt och lagom artigt, precis som min farmor lärde mig. Om någon ger sitt säte till mitt barn, tackar jag med hela hjärtat och kanske en liten Daim. Om ingen gör det, accepterar jag det. Alla har sitt val. Och genom alla dessa knasiga, drömlika år har jag aldrig blivit nekad.
Kanske för att jag aldrig skriker eller ryter åt främlingar inte ens när bussen blir en snurrande karusell i den svenska natten.
