Efter fyra månaders skrivande på nätet gick hon med på att träffa 52-årige Lennart och han drog igång samtalet med fem anmärkningar.
Man säger att förväntan inför festen ibland är sötare än själva händelsen. För Kristina blev väntan nästan fyra månader och förvandlades till ett slags dramaserie med dagliga avsnitt.
Under denna tid lärde hon sig Lennarts smak in i minsta detalj, memorerade namnen på hans barndomsvänner och slutade bli förvånad över hans vana att alltid avsluta godmorgon-meddelanden med tre punkter.
Kristina var fyrtiofem år den där åldern då man går på dejt utan att darra i knäna, men med ironiskt forskarintresse. “Vi får se vilket exemplar det blir den här gången,” tänkte hon när hon gjorde sig i ordning.
Hon tillhörde de där kvinnorna som får en enkel, grå ulltröja att verka lika ståtlig som en aftonklänning och har så mycket självironi att ingen pinsamhet klarar sig länge.
Lennart, som just fyllt femtiotvå, verkade i chatten vara en seriös, eftertänksam och lite ironisk man och viktigast av allt, han gav intryck av att vara trygg.
“Vid vår ålder, Kristina,” skrev han sent på kvällarna, “vill man inte ha fyrverkerier, utan värme. Man vill ha en kvinna som förstår utan ord.”
“Utan ord, så utan ord,” log Kristina, medan hon målade mascaran. Huvudsaken var att de ord som ändå sades inte fick henne att vilja lämna omedelbart.
De bestämde sig för ett litet, mysigt café i centrala Stockholm med mjukt ljus och doft av kardemumma och kanel. Kristina var där i tid samlad, självsäker, redo för en trevlig kväll. Hon såg utmärkt ut.
Lennart kom fem minuter senare. I verkligheten var han kortare än på bilderna, och hade en blick som om han just upptäckt ett fel i bokföringen.
Han satte sig mitt emot, log kort och hälsade.
Inga komplimanger, inget varmt “kul att ses”.
Lennart synade Kristina, som om han skulle besiktiga henne. Sedan föreslog han att de skulle ta kaffe med bakelse det fick duga.
Kristina, sa han med rektorsröst, jag har funderat på vår kontakt länge. Nästan fyra månader, faktiskt. Nu när jag ser dig måste jag tydligt påpeka några viktiga saker. Jag har fem anmärkningar.
Något klingade tyst inom henne så brister bra humör. Kristina lutade hakan mot handen och nickade.
Fem anmärkningar? Det låter spännande. Jag lyssnar.
Lennart märkte inte ironin och höjde första fingret.
På en av dina bilder, där du har blå klänning, ser figuren annorlunda ut. Nu ser jag att du… är mer formad. Det kan vilseleda män. I vår ålder bör kvinnor vara mer ärliga.
Kristina smålog för sig själv. “Formad är ju ett framsteg, tack för att det inte blev ‘staty’.”
Nummer två: svarstiden.
Ibland svarar du för långsamt. För tre veckor sen skrev jag 14:15 och du svarade först 16:40. Män gillar inte att vänta. Det är tecken på bristande respekt.
Jag tror faktiskt att jag satt på ett möte då… hann hon börja, men Lennart höjde redan nästa finger.
Nummer tre: platsvalet.
Varför är vi här? Det här stället är för flott. Jag föreslog ett enklare café. Ditt val visar att du gillar att visa upp dig.
Kristina tittade på sin latte och fick lust att hälla den över hans huvud. Men nyfikenheten tog över.
Varför den där klänningen? Vi skulle bara ta en kaffe. Den är för provocerande en vanlig dag. Smyckena är också för mycket. En kvinna ska attrahera med djup, inte glans. I min ålder vill jag ha innehåll, inte skyltfönster.
Anmärkning fem: självständighet.
Du valde själv restaurangen, du säger ofta “själv”. Du låter inte en man vara man. Jag behöver någon som ber om råd, inte visar upp sin självständighet. Skulle vi bli ihop måste du ändra ditt beteende.
Han slutade och korsade armarna över bröstet, som om han väntade på att hon skulle tacka ödmjukt för hans “ärlighet”.
Kristina såg på honom och insåg plötsligt att fyra månaders digital kontakt bara varit en praktisk förklädnad för en pedantisk manipulatör. Han sökte inte värme han behövde någon att stärka sitt ego på.
Vet du, Lennart, sa hon mjukt, nästan vänligt, jag har också analyserat. Fem minuter räckte för mig.
Och vad blev slutsatsen? frågade han.
Du är ett fascinerande exemplar. Kommer över hela stan och levererar ett fakturabelopp till en kvinna du ser för första gången för hennes smak, utseende och rätt att vara sig själv. Det är imponerande självsäkerhet.
Lennart rynkade pannan:
Jag säger bara som det är.
Nej, sa Kristina och skakade på huvudet. Du är inte ärlig. Du är olycklig och försöker mäta världen med en sned linjal. Mina bilder stör dig? Gå på museum där skiftar inget. Du tycker jag svarar långsamt? Skaffa dig en tamagotchi. Klänningen? Den tog jag på för min skull, inte för din.
Hon reste sig, ordnade väskan, och såg lugnt på honom:
Och till sist. Om ditt ego rasar av ordet “själv” behöver du inte romans, utan rehab. Vid fyrtiofem är min tid för värdefull för att slösas på folk som börjar med att granska mina “brister”.
Vart ska du? Kaffet? mumlade Lennart.
Drick klart själv. Det kan hjälpa dig att spara resurser. Och ett råd: om du vill att folk ska se dig i munnen, boka tid hos tandläkare.
Hemma blockade Kristina Lennart i alla appar och meddelanden direkt. Vid hennes ålder är trygghet inte bara filtar och tystnad, utan också en mobil utan folk som försöker göra om dig till sin mall.
Så vad tycker du misslyckad flirt eller omsorgsfullt repeterad monolog? Och ska man fortsatt umgås med någon som från första stund räknar upp allt du är?
