Min mormor var riktigt svår, ibland så pass att det nästan blev hemskt.
Mamma och pappa skilde sig när jag var väldigt liten, jag minns knappt min pappa alls. När jag var fem flyttade vi in hos mormor, och det var henne jag levde med under hela min barndom som jag kommer ihåg.
Mormor var en speciell person. Det viktigaste för henne var att man var lydig och arbetsam. Jag kan inte minnas något som var bra eller varmt med vår relation.
När folk pratar om sin barndom med nostalgi eller sorg, känner jag att jag inte ens vill tänka tillbaka. Jag har inget att sakna. Mamma hjälpte mig inte heller. Jag hade ingenstans att ta vägen, det var på 90-talet, och man fick bara drömma om pengar och bättre jobb. Vi fick vara nöjda med det vi hade. Mormor försökte bestämma över mig och mamma i allt, och det skulle vara precis så som hon ville.
Så levde vi. Utåt sett låtsades vi att allt var okej, förstås.
När jag gick i femte klass fick mamma det bättre på kärleksfronten. En man tog in henne att bo hos sig och ett år senare fick jag följa med. Min styvfar tyckte väl inte särskilt mycket om mig, men han behandlade mig inte illa. Jämfört med hur det var hemma hos mormor med ständiga bråk, var livet hos styvpappa som ett paradis.
Mormor blev såklart inte glad över mammas nya relation, men mamma utnyttjade chansen att slippa tyrannen därhemma. De har inte haft kontakt överhuvudtaget sedan dess.
Jag ringer mormor ibland.
Varje månad försöker jag slå en signal, men jag måste förbereda mig mentalt långt innan. Jag pratar lite om nåt oviktigt, försöker hålla samtalet kort och positivt för att undvika hennes bittra kommentarer. Vi skickar några SMS och säger några artiga fraser. Någon gång var sjätte månad åker jag förbi med blommor och en tårta, till hennes födelsedag eller namnsdag. En halvtimme räcker gott och väl för mig. Så ser vår kontakt ut.
Nu mår jag bra har en fin man, ett litet barn och nära familj. Nyligen bestämde vi oss för att köpa en lägenhet på lån i en annan stad. Och förresten, mormor fyllde 80 förra året.
Förr var hon pigg och klarade allt själv, men på sistone har det gått utför.
Mormor är rätt isolerad nu, hon kommer inte ens utanför dörren längre, än mindre lagar mat. Hon ligger mest, även om hon fortfarande kan ta sig runt lite hemma. Nyligen blev hon sjuk, och grannarna har fått hjälpa henne med allt. Så nu är det tydligt att hon behöver omsorg.
Mormor har en massa släktingar längre bort som plötsligt börjar ringa och gnälla på mig! De får inte tag på mamma, hon och hennes man bor utomlands, så de tycker att det är jag som måste ta ansvar.
Men jag vet hur jobbigt det kommer bli. Ja, hon är den som tog hand om mig och lärde mig om livet. Och på ett sätt är det mitt “skuld” att hjälpa henne. Men jag vill inte! Hon visade aldrig kärlek till mig under hela min uppväxt. Jag har lyckats släppa bittra känslor för hennes beteende, men förlåtit har jag inte riktigt. Samtidigt kommer det förstås ett dåligt samvete, jag fattar ju att någon måste hjälpa den gamla.
Det skulle vara perfekt med en hemtjänst eller privat vård, men det är för dyrt för mig. Jag har ett barn och ett lån, och sonen är ofta sjuk.
Vad ska jag göra?
Måste ett barnbarn ta hand om sin mormor eller har man rätt att säga nej särskilt när man inte ens förväntar sig ett arv? Jag vill inte ha en mormor som henne. Och arvet lockar inget heller.
