När jag var liten brukade jag drömma om att bli vuxen så att jag fick göra precis det jag ville: äta vad som helst, gå och lägga mig när jag själv bestämde, lämna lägenheten utan att fråga någon om lov. Nu fnissar jag åt mitt lilla, blåögda jag, där inne bland de suddiga minnena. Verkligheten slog till den dag jag flyttade in ensam i Smålands mörka lägenhet på tredje våningen, och plötsligt blev livet ett pärlband av dammsugning, matlagning, hyra, fakturor och inköp allt med en lön som knappt räckte till en kopp kaffe på Pressbyrån. Jag trodde friheten var att bestämma kvällens middag. Ingen hade sagt att det också innebar att räkna om lönen räcker till både ris och tvål.
En morgon insåg jag att jag i flera veckor aldrig suttit ner och njutit av frukosten. Jag steg upp, duschade snabbt och bäddade sängen lite slarvigt, för att sedan spurta iväg mot bussen, som alltid körde förbi Uppsala slott med ett ständigt dovt muller. På vägen kom jag på att jag glömt svara på ett jobbmail, att bredbandet måste betalas före fredag och att mitt bankkort var nära att överskrida gränsen på mina kronor. “Vuxenfriheten” visade sig vara en inköpslista på ICA och inte alls en dröm som infriades.
När kvällen slutligen kom och jag återvände hem, föll tröttheten över mig som en tung snödriva. Jag öppnade kylskåpet och hoppades naivt att något där inne skulle laga sig själv men nej, det var jag som fick skölja, skära, steka, och därefter diska igen. Ibland åt jag bara knäckebröd och Grevéost, för att slippa röra stekpannan. Men tankarna vilade ändå inte: vattenräkningen var hög, jag behövde undersöka droppandet i badrummet, och kläderna från tidiga morgonen luktade redan för att jag glömt att hänga upp dem.
Vänner såg ut att upprepa: “Ska vi ses?” Men varje gång vi försökte, hade någon en ny ursäkt: övertid i Stockholm, släkt som var sjuk, någon utan pengar tills slutet av månaden, andra bara utmattade. Som tonåringar sågs vi varje dag; nu kunde det passera en hel månad utan att vi möttes. Och när vi slutligen träffades, handlade samtalen om trötthet, fakturor och ryggont. Vi var unga, men talade som om vi bodde på äldreboendet i Östergötland.
Det tyngsta var insikten om att riktig vila inte fanns. Även helger var fyllda av listor: tvätt, städning, planering av veckan, inköp på Coop, småfix av trasiga köksluckor. En lördag stod jag och grät när jag torkade golvet, för jag tänkte: “Inte ens när jag försöker vila, får jag vila.” Som barn kallade jag det här för frihet; men nu gjorde jag allt det där vuxna brukade ordna för mig utan någon som tar över.
Och jobbet var varken vad jag väntat mig eller vad jag drömt om. Jag trodde arbete skulle fylla mig med mening. Ingen hade sagt att det handlar om att le fast man är less på hela kontoret, tåla idiotiska kommentarer i fikarummet, jaga mål som hela tiden hoppar, och se majoriteten av ens lön gå till sådant som försvinner så fort att det knappt syns på kvittot. En dag satt jag och räknade kronor: skulle jag äta lunch eller köpa en månadskort till tunnelbanan? Ingen hade berättat för mig som barn att vuxenlivet är en evig rad av mentala ekvationer.
Jag trodde att bli vuxen betydde frihet, men i själva verket är det en märklig balans mellan utmattning, ansvar och små, korta ögonblick av frid om natten när snöfall viskar genom fönstret och världen blir tyst för någon minut.
