När jag var liten brukade jag drömma om att bli vuxen du vet, för att göra precis som jag ville: äta glass till middag om jag kände för det, gå och lägga mig när jag själv bestämde, promenera ut utan att först fråga någon om lov. Nu skrattar jag åt mitt lilla, naiva jag. Verkligheten slog ner hårdare än en vinterväder i Östersund när jag flyttade till min egen lägenhet: städning, matlagning, hyra, räkningar, handling allt på en lön som knappt räckte till. Jag trodde frihet betydde att kunna bestämma middagen själv, men hade ingen aning om att det egentligen innebar att fundera på om pengarna skulle räcka till både ris och diskmedel i slutet av månaden.
En dag insåg jag att jag inte hade suttit och ätit frukost i lugn och ro på flera veckor. Jag gick upp, duschade, bäddade sängen hastigt och sprang till bussen. På vägen mindes jag att jag glömt svara på jobbmail, att bredbandet måste betalas innan fredag och att mitt Swedbank-kort var farligt nära gränsen. Den så kallade vuxenfriheten visade sig mest vara en lista på saker att göra inte alls någon dröm som gått i uppfyllelse.
När jag till slut kom hem på kvällen kändes tröttheten som att någon lagt en sten på mig. Jag öppnade kylskåpet i hopp om att det skulle finnas någon magisk rätt där inne som lagade sig själv. Men nej det blev till att diska, hacka, steka, och sedan diska igen. Ibland åt jag bara knäckebröd med ost för att slippa röra stekpannan. Men vila? Nej, hjärnan mumlade: Vattensräkningen är hög, du måste kolla den där läckan i badrummet, kläderna från imorse luktar redan surt för att du glömt hänga dem. Livet var som ett evigt avsnitt av Lyxfällan, fast utan att någon kom och hjälpte.
När mina vänner sa, Vi måste ses snart! blev det alltid att någon var på övertid, någon vårdade en sjuk moster, någon hade noll kronor kvar på kontot och någon annan var så trött att hen knappt visste vilken dag det var. Som tonåringar träffades vi varje dag som vuxna går det en månad innan vi får till det. Och när vi väl sågs handlade samtalet om trötthet, räkningar och att ryggar värker. Vi var unga, men lät som folk från seniorboendet i Gävle.
Det tyngsta att inse var att riktig vila inte existerar. Helgerna är en att-göra-lista: tvätta, dammsuga, planera veckan, storhandla på ICA, laga något som gått sönder. En lördag stod jag och grät medan jag skurade golvet för även när jag vilar, så vilar jag inte. Som barn kallade jag det här frihet, men egentligen gjorde jag allt som vuxna brukade göra för mig, bara utan någon som kunde hjälpa till.
Jobbet blev inte heller det jag väntat mig. Jag trodde att arbete gav tillfredsställelse. Ingen hade sagt att det innebar att le mot chefen när du egentligen vill skrika, att stå ut med dumma kommentarer, jaga mål som ändras varje vecka och se hur stora delar av lönen kronor och öron försvinner till saker du aldrig ens ser. En dag satt jag och räknade om jag skulle ha råd att äta lunch eller om jag borde spara pengarna till SL-kortet. Sådant får man ingen information om som barn. Ingen förklarar att vuxenlivet är en enda lång serie av mentala EKonomi-matematikövningar.
Jag trodde att bli vuxen betydde frihet. I verkligheten är det ett litet, evigt pendlande mellan trötthet, ansvar och de små, snabba stunder av lugn lika sällsynta som solsken på novemberhimlen i Malmö.
