När jag var liten drömde jag om att bli vuxen, mest för att få göra precis vad jag ville: äta vad jag ville, lägga mig när jag själv kände för det, gå ut utan att fråga någon. Idag skrattar jag åt mitt lilla, naiva dåtids-jag. Verkligheten slog till den dagen jag flyttade hemifrån: städning, matlagning, hyra, räkningar, handling… och allt med en lön som knappt gick runt. Jag trodde frihet var att bestämma kvällsmaten, men visste inte att det egentligen handlade om att räkna på om jag hade råd med både ris och tvål samtidigt.
En dag insåg jag att jag inte ens hade suttit ner för en ordentlig frukost på flera veckor. Jag vaknade, duschade snabbt, bäddade slarvigt och sprang till bussen. På vägen kom jag ihåg att jag glömt svara på ett jobbmejl, att bredbandet måste betalas innan fredag och att kortet snart var maxat. “Vuxnas frihet” visade sig bara vara en evig lista med måsten inte någon uppfylld dröm direkt.
När jag till slut kom hem slog tröttheten ner som en tegelsten. Jag öppnade kylskåpet med förhoppning om att något skulle laga sig själv därinne. Men nej, jag fick stå och diska, hacka, laga mat och sedan diska igen. Ibland blev det bara en kvällsmacka med ost, bara för att slippa röra stekpannan. Men även då vilade jag inte hjärnan viskade: vattenräkningen är hög, jag måste kolla läckan i badrummet, kläderna från imorse luktar nu för att jag glömde att hänga upp dem.
Mina vänner sa jämt: “Vi måste ses!” Men när vi försökte styra ihop något så hände det alltid något någon jobbade över, någon annan tog hand om en sjuk släkting, tredje hade slut på pengar, fjärde var bara allmänt utmattad. Som tonåringar sågs vi nästan varje dag, som vuxna gick en månad innan vi lyckades få till en träff. Och när vi väl sågs, handlade samtalen om trötthet, om räkningar, om ryggont. Vi var unga, men lät som pensionärer.
Det jobbigaste var att förstå att riktig vila inte finns. Till och med helgerna gick åt till att tvätta, städa, planera veckan, handla, fixa det där trasiga. En lördag stod jag och grät när jag skurade golvet, för jag tänkte: “Till och med när jag är ledig så får jag aldrig vila.” Som barn kallade jag det frihet, men nu gjorde jag allt sådant som vuxna hade gjort för mig förr bara att ingen längre kunde hjälpa till.
Och arbetet var ju inte som jag hade tänkt mig heller. Jag trodde att jobbet skulle ge någon sorts tillfredsställelse. Ingen sa att det också innebar att le när jag inte hade lust, stå ut med märkliga kommentarer, jaga mål som ändras varje vecka, och se hur en stor del av lönen bara försvinner på saker jag aldrig ens ser. En dag satt jag och räknade om jag skulle ta lunch eller spara pengarna till SL-kortet. Sådant berättade ingen när man var barn. Ingen förklarade att vuxenlivet är en oändlig rad av mentala ekvationer.
Jag trodde att bli vuxen skulle innebära frihet. Men egentligen är det ett konstigt pussel av trötthet, ansvar och ibland små, korta stunder av lugn.
