31 december 20XX
Jag har alltid vuxit upp med bara pappa. Det har bara varit vi två i ett litet hus i närheten av Eskilstuna. Han har slitit hårt för att jag ska bli en bra människa, försökt ge mig allt han kunnat, även när pengarna inte riktigt räckte till. Han sa alltid att det viktigaste är att man har ett gott hjärta. Jag förlorade mamma tidigt, och det har präglat hela min uppväxt.
Jag minns så tydligt hur svårt det var i skolan ibland. Alla andra barns mammor hämtade dem efter skolan själv stod jag ensam och väntade på pappa. En del barn retades och påminde mig om att jag inte hade någon mamma. Ibland grät jag tyst när jag kom hem. Pappa brukade trösta mig, strök mig över håret och sa att livet går åt alla möjliga håll, men du är min guldklimp och det ordnar sig.
Min absoluta favorithögtid var alltid nyårsafton. Jag drömde om att något magiskt skulle hända, att mina önskningar skulle slå in vid tolvslaget. Skolan brukade ordna nyårsfest, alla kom i vackra kläder, och ibland fick vi små presenter från lärarna. Pappa hade inte mycket pengar, men försökte alltid att ordna något extra till just den kvällen. En gång köpte han en blå sammetsklänning som verkligen stack ut. Jag minns hur klasskamraterna vände sig om i beundran jag kände mig som en prinsessa och tackade pappa om och om igen.
Åren gick. Jag tog studenten och flyttade till Stockholm för att börja på universitetet. Det var en stor omställning; allting var nytt, tempot högre, och jag blev snabbt bekant med livet där marken är dyr och caféerna dyra. Jag började umgås med människor som hade råd att spendera tusenlappar på middagar och kläder, sådant jag aldrig ens vågat drömma om hemma. Jag märkte att jag själv började värdera pengar och status på ett sätt som jag aldrig gjort förut.
När jag blev gravid med min pojkvän, som tjänade mer än jag någonsin sett på ett bankkonto, började vi planera bröllop. Allt skulle vara elegant, och gästlistan fylldes av människor från Stockholms bättre kvarter. Jag skrev ett meddelande till pappa och förklarade att han inte skulle komma; han passade inte in bland de andra gästerna. Jag skämdes över våra bakgrund och visste att han skulle komma i sin gamla kostym.
På bröllopsdagen kände jag ändå en oro och saknad. Under middagen dök pappa plötsligt upp med en enkel bukett ängsblommor han plockat längs vägen. Han kramade mig och sa grattis, min fina Linnéa må du få all lycka i världen. Sedan gick han tyst ut i Stockholmskvällen.
Jag blev helt stum, så paff över hur illa jag hade behandlat min egen pappa. Jag kom på mig själv med att springa ut efter honom, tårarna rann och jag bad om förlåtelse precis där på strandvägen, bland dyra bilar och fina gäster. Jag lovade honom att aldrig göra något liknande igen, att alltid komma ihåg vad som är viktigt.
I kväll sitter jag här, tänker tillbaka och väntar på tolvslaget. Aldrig mer ska jag glömma varifrån jag kommer, aldrig glömma den som alltid funnits där för mig.
