Jag har två barn. Mina barn har olika pappor. Det första barnet är min dotter. Elin är nu sexton år gammal. Elins pappa betalar underhåll och har alltid kontakt med henne. Trots att mitt första äktenskap är över, och att min exmake numera är gift igen och har två barn till i sitt nya äktenskap, så glömmer han aldrig bort vår dotter.
Min son har däremot inte samma tur. För två år sedan blev min andra man sjuk, och tre dagar senare dog han på sjukhuset. Det har gått en tid nu, och ändå kan jag inte förstå att han verkligen är borta. Jag tänker ofta att dörren ska öppnas och han ska kliva in, le mot mig och önska mig en fin dag. Då gråter jag hela dagen.
Under allt detta har jag varit väldigt nära min andra svärmor, Monika. Det har varit lika svårt för henne som för mig; min man var ju hennes enda son. Vi har hållit ihop och stöttat varandra genom den mörkaste tiden. Vi har ringt och besökt varandra ofta. Samtalen handlade nästan alltid om min man.
Vid något tillfälle pratade vi till och med om att flytta ihop, men sedan ändrade Monika sig. Så har åren gått, sju stycken. Jag och Monika har alltid haft en fin relation. Man kan nästan säga att vi varit vänner.
Jag minns när jag blev gravid, då nämnde Monika plötsligt ett faderskapstest, jag vet inte varför. Det visade sig att hon sett ett program på svensk tv om en man som i många år uppfostrat någon annans barn, och först då fick veta sanningen. Jag sa direkt att det var dumheter.
Om en man tvivlar på att barnet är hans, då kommer han aldrig bry sig om det barnet och han blir en söndags-pappa!
Monika sa att hon var säker på att jag väntade hennes sons barn. Jag trodde att hon skulle vilja göra ett test när barnet väl kom, men Monika sade inget mer om det.
I somras blev Monika mycket sjuk och hennes hälsa försämrades snabbt. Då bestämde jag mig för att hon borde bo närmare mig. Jag kontaktade en mäklare och vi började leta efter en lägenhet till henne.
Sedan hamnade Monika på sjukhus, och mäklaren behövde min mans dödsattest. Monika orkade inte själv, så jag gick hem till hennes lägenhet. Jag började bläddra i hennes pärmar med papper och letade efter dödsattesten.
När jag letade, hittade jag ett dokument som fick mig att gå i taket. Det var ett faderskapstest. Det visade sig att när min son bara var två månader gammal, hade Monika tagit testet som bekräftade att han verkligen var hennes sons barn.
Jag blev både arg och besviken. Det innebar att Monika aldrig riktigt trott på mig! Jag sa direkt till henne vad jag hade hittat. Nu ber hon om ursäkt och säger att hon är fruktansvärt ledsen för hur hon tänkte. Men jag har svårt att förlåta. Jag känner mig förrådd, för Monika höll tyst om det i så många år.
Just nu känner jag att jag inte längre vill hjälpa Monika. Samtidigt inser jag att hon är helt ensam och inte har någon annan.
Jag vill inte att min son ska förlora sin farmor, så jag kommer fortsätta hjälpa Monika. Men den värme och tillit vi hade kommer aldrig tillbaka…
