Jag växte upp med min morfar, eftersom jag nästan inte visste något om min mamma och min pappa hade lämnat oss för att försöka bli musiker utomlands något som aldrig gick vägen. Ibland brukade jag snegla avundsjukt på mina skolkamrater, vars föräldrar överöste dem med snygga kläder och läckra godsaker. Morfar slet varje dag på två arbeten, och ändå hade vi inte råd med mycket. Mina kläder var ofta urtvättade, och leksakerna var få jag försökte vara nöjd med det lilla.
På min födelsedag drömde jag om att få en stor brandbil i plast eller kanske en spelkonsol, något som kändes som magi för mig. I hopp om ett litet underverk skrev jag långt i förväg ett brev till en trollkarl för tänk om han kunde läsa det och hjälpa just mig?
Men på morgonen den stora dagen låg det bara en gammal strumpa under kudden, morfars gamla, med en enda chokladkaramell inuti. Mitt hjärta sjönk och jag började gråta i besvikelsen. Morfar satte sig bredvid mig och lade armen om mina axlar. Han sa: “Gråt inte, Nils. Ser du inte vilken tur du har? Den där strumpan är inte som alla andra den är magisk! Varje morgon dyker det upp en ny karamell i den. Trollkarlen ville ge dig en fantastisk present och råkade ha min strumpa nära tillhands, så han förtrollade den.”
Jag torkade tårarna och såg plötsligt på strumpan med nyfiken vördnad. Och faktiskt varje morgon låg det där en liten chokladbit i strumpan. Jag berättade stolt om mitt magiska fynd för alla på förskolan, och flera av dem blev gröna avund.
Med åren kom sanningen fram och morfar berättade om sitt lilla vita lögner, men jag blev aldrig arg på honom. Snarare kände jag mig djupt tacksam över all kärlek och omtanke han hade lagt ner på att göra mig glad.
När jag blev vuxen, tog examen från Uppsala universitet och fick ett bra jobb, glömde jag aldrig min morfar. Vi bodde ihop med min familj, och på min sista födelsedag gav jag honom en strumpa med ett grönt äpple tryckt på. Morfar lyste upp av glädje och sa skämtsamt att nu skulle det nog dyka upp ett magiskt äpple där varje dag.
Bandet mellan mig och min morfar har alltid varit fyllt av värme, respekt och kärlek. Jag lärde mig att det största magin i livet inte finns i brandbilar eller spelkonsoler, utan i de små omtänksamma handlingarna som skapar glädje mellan människor.
