Du, måste berätta om vad som hände förra sommaren det var rätt galet faktiskt. Det var en vanlig fredag, min man var på jobbet och jag och min dotter var på torget för att handla lite frukt och grönsaker.
Efter shoppingen promenerade vi hem och började med våra vardagssysslor min dotter, Linnéa, städade lite medan jag stod i köket och lagade mat.
Plötsligt hördes ett gnisslande ljud utanför, typ någon bromsade tvärt. Det visade sig vara våra lite avlägsna släktingar min kusin Malin, hennes man Henrik och deras dotter, 15-åriga Svenja.
Jag öppnade dörren, bjöd såklart in dem och fick lite smått panik snabbfixade fikabordet och frågade vad som låg bakom deras spontana besök. Då sa Malin att hon fyllde år igår och att de bestämde sig för att köra från Göteborg till oss i Stockholm för att överraska oss.
Jag lovar, jag var absolut inte beredd på detta. Medan de satt där och drack kaffe ringde jag min man, Erik, och förklarade läget. Han föreslog att vi skulle grilla vi hade visst lite fläskfilé i frysen, perfekt för svenska grillspett.
Jag berättade för släkten att jag inte var riktigt förberedd för gäster, men att vi kunde fixa enkla grillspett, marinera köttet nu och grilla när Erik kom hem det skulle bli lagom tills han var hemma från kontoret.
De nickade och kom in i vardagsrummet, släppte ner sig i soffan, satte på TV:n och började kolla på någon repris av Så mycket bättre. Jag blev lite snopen, ska jag vara helt ärlig. Jag frågade först Henrik om han kunde hjälpa mig att skära köttet, och han sa att han hade ont i handen och Malin mumlade något om att hon kände sig illamående efter bilresan, sen la hon sig tillrätta och stirrade på TV:n.
Så jag vände på klacken och fixade köttet och marinaden själv, tyst och snällt. Linnéa hjälpte mig, vi dukade och förberedde allt. Inte en enda gång reste någon sig för att hjälpa till.
Sen kom Erik hem jag berättade allt lugnt för honom. Han blev rätt paff och tyckte släkten betedde sig riktigt osvenskt. Han kallade dem till matbordet.
När vi åt var det dödstyst ingen sa ett ord. Svenja slängde i sig tre grillspett direkt och åt som om det gällde livet. Jag såg på Erik att han inte gillade stämningen alls.
Efter middagen frågade jag artigt om någon ville hjälpa till med disken tänkte kanske släktsamvetet skulle vakna nu. Men nej, Malin ursäktade sig med att hon hade nylackade naglar och Svenja dög inte heller till att diska.
Sen, när vi trodde de skulle åka hem, säger de att det är för sent att köra och att de skulle sova över på vår säng, för Henrik har ryggont och måste ha en extra hård madrass.
Där tappade Erik tålamodet och röt till:
Vad tror ni? Är det här Scandic? Tror ni att vi är era hushållerskor? Snabbt nu, packa ihop era saker och dra hem!
Jag stod bara där helt stum. Jag försökte lugna ner Erik, men släkten kastade sig ut till bilen, startade den och körde därifrån med världens fart.
Och kvar satt vi chockade, lite upprörda, men också rätt lättade när de väl var borta. Så typiskt svenskt, eller hur?
