Det enda jag förknippar med min pappa är bråk, skrik och uppträden. Vi växte upp i fattigdom. Mamma slet sent in på kvällen för att få ihop brödfödan, medan pappa bara letade efter anledningar att bråka. En dag följde jag och mamma med till torget för att köpa grönsaker. Grönsakshandlaren skämtade med mamma, och vi skrattade allihop. Pappa gav mamma en blick lika kall som en vinterkväll och sa ingenting.
När vi kom hem exploderade allt. Han skrek så högt att grannarna hörde honom. Senare slog han mamma. Sedan hände något annat. Pappas arbetskamrat skämtade om att jag inte alls liknade pappa, utan att jag var helt lik mamma, och att jag inte fått något från pappa. Jag var tolv då. Kort därefter lämnade pappa oss, och skyllde på att mamma hade gjort mig bortskämd.
Efter det hade vi knappt råd till mat. Pappa betalade aldrig någon underhållsbidrag. Mamma ville inte bråka med honom i domstol, så hon fick kämpa ensam. Hon var tvungen att hitta ett nytt jobb. Jag plugga hårt i skolan och gjorde allt jag kunde för att komma in på universitetet. Till slut lyckades jag hitta ett jobb.
Jag gifte mig, och kunde äntligen hjälpa mamma ekonomiskt. För inte så länge sen fick jag ett sms. Det var från pappa. Han skrev att han ville återuppta kontakten. Jag vet inte vad jag ska göra. En del säger att jag borde träffa honom och prata. Om jag ska vara uppriktig, känner jag ingen större lust att göra det. Jag minns fortfarande dagen då han lämnade oss. Han är en främling för mig. Han får fram inga trevliga minnen. Jag har bestämt mig för att inte berätta för mamma om hans meddelande, i alla fall inte än. Jag vet inte vad jag ska göra.
Idag, när jag skriver det här i min dagbok, inser jag hur viktigt det är att försöka förstå sina egna känslor. Att ta hand om mamma och mig själv har alltid varit viktigare än gamla sår. Jag lärde mig att jag måste lyssna på mitt eget hjärta, även när andra tycker olika.
