Många unga svenska svärdöttrar lider i tysthet av sina svärföräldrar och vet inte riktigt vem de ska prata med om det.
Snart firar vi vårt första bröllopsår, och jag funderar mycket över min relation till min svärmor. Det känns fortfarande stelt mellan oss, inte direkt ovänskapligt, men det är långt ifrån smidigt.
Jag bad Johan, min man, att han skulle låta mig träffa hans mamma innan bröllopet. Han hade ju redan träffat mina föräldrar. Men Johan sköt bara upp det varje gång “Vi hinner inte”, eller “Mamma är upptagen”, eller något annat undanflykt. Alla sa: “Ni kommer lära känna varandra med tiden.” Till slut möttes vi på själva bröllopsdagen. Det blev ett artigt “God morgon!” från mig och ett knappt hörbart, stelt “God morgon” från henne.
Johan hade alltid sagt att hans mamma var härlig och förstående. Men jag berättade redan innan bröllopet om min oro tänk om hon lägger sig i vårt liv? Jag har ju hört om andra som blivit styrda av sina svärmödrar. Men Johan försäkrade att hans mamma verkligen inte var sådan. Han valde själv vem han ville gifta sig med och starta familj med och ingen skulle få predika eller lägga sig i. Men bara ett par dagar efter bröllopet satt Johan vid köksbordet, stirrande ner i muggen och såg bekymrad ut.
Jag frågade honom vad som var fel. Svaret fick mig att stanna upp:
Jag tror mamma kanske inte tycker om dig.
Tydligen gillade hon inte att jag inte sköljde äggen med ättika innan jag använde dem. Att jag brukade lämna disken kvar i diskhon, eftersom det kändes smidigast. Att jag la disksvampen direkt på ho-n, istället för på ett separat fat. Att jag lagade buljongen på mitt sätt, och inte enligt hennes metod. Och massa annat. Jag blev helt paff!
Jag frågade:
Varför måste hon tycka något om hur jag gör? Vi har ju vår familj nu, hon bor inte med oss.
Men jag är hennes son! Jag är van vid att det är på hennes sätt. Så du borde vänja dig vid hur vi gör!
Jag protesterade förstås mitt kök, mina regler! Jag vill leva som jag vill i mitt eget hem.
Men Johan tyckte att vi nu skulle hitta en ny ordning ihop, och att jag borde anpassa mig efter den.
Fyra månader gick ändå ganska bra. När vi träffades log min svärmor ansträngt, frågade artigt om mitt jobb, vårt förhållande och om Johan hjälpte till i hushållet. Men när vi skaffade vår hund, Ludde, spred sig skvaller snabbt. Bara efter en dryg vecka visste halva Uppsala att jag “vägrade koka ben och kött till hunden”. Att jag var dum som gav Ludde råfoder. Att min stackars svärmor led med sitt ansvarslösa svärdotter. Plötsligt kände jag mig helt värdelös.
Jag anade inte ens att det pratades så mycket! Det blev min vän, som jag promenerade Ludde med på morgonen, som först berättade. Det kändes hemskt att höra allt från någon utanför familjen. Jag bad Johan ta ett snack med sin mamma, men han bara skrattade och sa åt mig att glömma alltihop. Nu tycker svärmor ännu sämre om mig. Trots att jag alltid varit artig, får jag nu bara ett kallt “hej” tillbaka.
Johan säger att jag inte respekterar hans mamma att jag borde försöka bli vän med henne och acceptera hennes regler. Ärligt talat tror jag mest hon saknar… hunden! Och hans föräldrar dyker ofta upp oinbjudna på fika hos oss.
Det värsta är dock att vi snart måste bo en period i deras lägenhet på Södermalm. Jag har svårt att föreställa mig hur det ska gå. Och om vi får barn någon gång, lär hela kvarteret veta exakt hur jag byter blöjor och vad jag serverar. Det känns som att min enda väg ut är att flytta hem till mamma och pappa igen. Jag tror verkligen inte att min svärmor någonsin kommer låta mig få leva helt i fred hos dem.
