Många unga svärdöttrar har fått utstå mycket på grund av sina svärföräldrar, men kunde aldrig klaga för någon.
Det börjar närma sig vårt första bröllopsdag. Än idag och det är länge sen nu tänker jag på hur relationen till svärmor aldrig tycktes riktigt ta fart. Vi förstod oss inte riktigt på varandra, men långt ifrån perfekt var det bestämt.
Jag minns att jag bad min man, Erik, att få träffa hans mamma innan vi gifte oss, då han redan hade träffat min. Han sköt alltid upp det ingen tid, hans mamma upptagen eller något annat. Folk sa ofta: “Ni har gott om tid att lära känna varandra senare.” Så till slut möttes vi på själva bröllopsdagen. Det var en stel morgon. På mitt glada och uppriktiga God morgon! fick jag bara ett torrt God morgon tillbaka genom hennes sammanbitna käkar.
Före det hade Erik beskrivit sin mamma som fantastisk och förstående. Ändå sade jag en gång till honom att jag oroade mig för om hon skulle lägga sig i våra liv. Jag hade ju hört så många historier om det. Han försäkrade mig gång på gång att hans mamma inte var sådan. Han skulle välja sin hustru själv, starta sin egen familj och hon skulle aldrig varken kritisera eller predika för honom. Men bara några dagar efter bröllopet satt han plötsligt tyst och tankfull vid köksbordet med en kopp te. Jag frågade vad som var fel och fick ett svar jag aldrig väntat mig:
Jag tror att mamma kanske inte tycker om dig.
Det visade sig att svärmor tyckte illa om att jag inte sköljde äggen med bikarbonat före användning. Att jag lämnade disken i diskhon för att det kändes smidigt. Att jag lät disktrasan ligga direkt i hon och inte på ett fat. Att jag kokade buljongen på en gång istället för i två omgångar. Sådant och mycket mer. Jag blev riktigt förvånad!
Jag frågade Erik:
“Varför skulle hon ha något emot mig? Både du och jag har ju vårt eget hem. Hon bor ju inte ens här.”
Men jag är hennes son! Jag är van vid hennes sätt, så du borde göra som hon!
Jag protesterade, min köksordning var inte alls som hans mammas, och här hade jag rätt att göra som jag ville.
Men Erik menade att nu, efter giftermålet, var det annorlunda och jag borde vänja mig vid det.
Efter den diskussionen levde vi ändå harmoniskt i fyra månader. När vi stötte på svärmor log hon och frågade artigt hur det gick med jobbet, om vårt hem och om Erik hjälpte till med hushållet. Men när vi skaffade hund en lurvig liten Oskar dröjde det inte länge förrän det pratades i hela området. Jag gav visst inte Oskar ben och kött bara råhundfoder. Stackars svärmor klarade visst inte av att ha en så slarvig svärdotter. Alla visste. Jag hade ingen aning om att jag var så värdelös tills min vän, som jag promenerade med hunden tillsammans med, berättade det en morgon.
Jag sade det till Erik och bad honom prata med sin mamma, men han bara skrattade och föreslog att jag skulle låtsas som ingenting. Det gjorde mig ledsen och nu går svärmor runt och bär agg mot mig också. Jag försöker alltid vara vänlig mot henne men det enda jag får tillbaka är ett snabbt och stelt God dag.
Nu tror Erik att jag inte respekterar hans mamma. Att jag inte vill acceptera deras ordning, att jag inte försöker bli hennes vän. Men egentligen tror jag att det enda hans mamma saknar är vår hund. Och förresten, hans föräldrar brukade bara dyka upp oväntat för att dricka kaffe hos oss, helt utan förvarning.
Men det värsta är nog att vi snart skulle bo hos hans föräldrar en period. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig hur det skulle gå. Tanken skrämde mig vad skulle hända om vi fick barn? Då skulle väl hela kvarteret veta exakt hur jag tvättade och matade dem. Jag tror jag snart vänder åter hem till mina egna föräldrar. Jag tvivlar på att svärmor skulle låta mig leva ifred tillsammans med dem.
