Ingen har lyckats såra mig så mycket som min före detta make.
Vi har inte setts på tre månader nu. Sist jag såg honom var när jag skjutsade vår dotter hem till honom inför helgen. Det har alltså bara gått tolv veckor men han hade förvandlats totalt.
I flera år tjatade jag på honom att han borde gå ner i vikt, men nej då, han ville inte lyssna och levde på smågodis, chips och litervis med läsk. På fritiden låg han mest på soffan och att ens föreslå en promenad var bortkastad energi gym existerade liksom inte i hans vokabulär. Men plötsligt ligger där en yogamatta mitt i vardagsrummet i hans lilla tvåa i Sundbyberg. Dessutom har han ny frisyr och kläderna är rena fast jag tvivlar på att någon annan hinner tvätta dem åt honom. I åratal försökte jag lära honom hur tvättmaskinen fungerar han låtsades som att det var kärnfysik och nu plötsligt verkar han kunna sköta hela hushållet själv.
Så vi pratade…
Jag hade fått nog. Han förklarade rakt upp och ner att jag hade underskattat honom under hela vårt äktenskap och att det är därför han varit en idi*t, men nu minsann, nu har han ändrat sig. Och han påstod att varken jag eller vårt barn längre ingick i hans framtida planer. Han har dessutom träffat någon ny och för henne är han villig att gå till gymmet, laga matlådor och spara pengar på sitt Swedbank-konto. Det svider, kan jag säga. Han lyfte inte ett finger för varken mig eller vår dotter, men plötsligt omvandlas han till någon sorts IKEA-version av Hugh Jackman allt det där för någon annan.
Folk brukar säga att man får ge och ta lika mycket, men min exmake var aldrig den där typen som direkt gav tillbaka. Jag älskade honom, respekterade honom, och ibland muttrade jag väl lite, men han såg uppriktigt aldrig något behov av att ändra sig. Jag fick aldrig något tillbaka…
Även efter skilsmässan verkar hans enda prio vara… han själv inte dottern han inte sett på månader. Jag önskar nästan att han hade gått en dag i mina tofflor, lagt ner lite ansträngning och sedan blivit bemött av exakt det engagemang han själv alltid bjöd på. Men ja, vem vet…
