Paret hade det toppen. De gifte sig när de båda var trettio år fyllda. Snart kom sonen till världen. De bildade en fin familj, pengarna rullade in, och snart köpte de en lägenhet på Södermalm och gjorde om torpet i Småland till ett mysigt fritidshus med bastu och allt. Resor blev det också: charterveckor till Kanarieöarna, en och annan weekend i Prag, ni vet hur det är. Maken var som en labrador: trofast, lojal, och absolut ointresserad av andra kvinnor.
Sonen växte upp och blev själv kär i en rar tjej som hette Ebba. De båda var lite över tjugo, ungefär som vi var fast ett decennium tidigare, tänkte hon nöjt. Som traditionen bjuder hjälpte svärföräldrarna till med insatsen till en liten etta i Sundbyberg.
Kvinnan kände sig lycklig. Ändå, allt eftersom åren gick, började oron gnaga. Om det var ålderdomen eller någon svensk form av vidskepelse vet man inte kanske hade hon läst för många horoskop i kvällspressen. Men vad som helst kunde ju hända
Och det gjorde det också.
Hennes make dog.
Det tog lång tid innan hon kom på fötter igen. Sakta men säkert lärde hon sig leva ett nytt liv gick till och med ut på arbetsmarknaden efter att ha varit hemmafru.
Du måste öppna bouppteckningen, sa folk. Så iväg till juristen med sonen i släptåg, även om hon knappt visste varför: halva arvet är väl automatiskt mitt och halva är hans, så har vi alltid gjort i Sverige? Några andra arvingar borde det ju inte finnas, svärföräldrarna hade varit borta länge.
På advokatkontoret möttes hon av en främling en kvinna hon aldrig sett tidigare.
Det visade sig att makens halva skulle ärvas av henne.
Kvinnan stirrade oförstående på både juristen och denna, ska vi säga, lätt tillknäppta dam. Hon måste ha varit närmare femtio, äldre och gråare än både el-uttaget och kaffebryggaren på kontoret. Tydligen fanns det ett testamente, skrivet redan för 27 år sen, och ingen hade ens tänkt på att ändra det.
Ja, nu hoppar vi tillbaka några decennier, för ni kan den här storyn: två unga och nyförälskade, precis plockat ut kandidatexamen från Uppsala universitet, hela livet framför sig ni hör ju, som en svensk feelgoodfilm. Han var hennes första, någonsin. Hon skrattade när han påstod att hon var som hans egen unge, fastän de var jämnåriga.
En kväll såg de en kärleksfilm där paret skrev testamenten åt varandra, bara för att cementera sin kärlek för evigt. Så kliché och så romantiskt att de såklart gjorde likadant! Svor evig trohet över ett A4 från Clas Ohlson. Men hon var ordningsam och insisterade på att det notariebesiktigades. Lite bubbel på det och, ja, en passionerad kväll.
Sen rullade livet igång på riktigt. Killens pappa blev svårt sjuk och mamman drog ut dem till Tyskland för vård. Under tiden träffade tjejen någon annan, blev gravid, och valde den nödlösningen. Breven från Uppsala-killen förblev obesvarade. Hennes mamma sa: Gift dig, Ebba, ingen idé att vänta. Så blev det nytt giftermål, flytt till Göteborg där maken fått ett bra jobb, dotter kom till världen fast relationen höll inte, de skildes åt.
Och testamentet? Jo, det minns hon, men skrev snart ett nytt där dottern stod som enda arvtagare.
Så plötsligt, en dag, damp det ner ett rekommenderat brev. Hon hade faktiskt glömt bort hela saken, tills hon läste hans namn. Hur kär hon varit! Han hade också, bland alla turer med sina föräldrar, glömt bort gamla Ebba och deras gemensamma testamente, tills han hörde om hennes flytt och giftermål. Han hittade senare en ny partner, någon han uppskattade för hennes ordning men inte nödvändigtvis älskade. De två levde sedan sida vid sida, i samförstånd men inte direkt passion.
Så vad gör man? Kan man verkligen kräva halva arvet, tänkte kvinnan? Ta halva lägenheten, torpet, bilen, sparkontot på SEB?
Det kändes som en kniv i hjärtat. Först sorgen efter maken, och nu detta. År efter år, och han hade aldrig nämnt Ebba!
Hon försökte kämpa i domstol, men det slutade med ännu mer huvudvärk och inga förändringar.
Så pengarna betalades ut.
Hon köpte en fräsch lägenhet i Norrköping åt sig själv och reste med dottern till Gotland över sommaren.
Tack, sa hon varje morgon, lite syrligt men samtidigt med ett leende.
