Alltså, du måste höra det här det känns som något taget ur en svensk dramaserie man slökollar på svtplay. Jag och min ex-fru, Linnea, vi kom bara överens i början, du vet, när allt var rosor och chokladaskar och man tror man är kärare än någon annan någonsin varit. Men så fort vi fick veta att Linnea var gravid och våra föräldrar liksom tryckte på att vi skulle gifta oss ja, då började det ju gå utför.
Inte så att vi skiljde oss direkt, men att smågnabbas över ingenting kanske tre-fyra gånger i veckan var väl typ vårt normala. Vi höll ändå ihop, särskilt första året, och när vår första son, Emil, kom så fanns det fortfarande känslor kvar. Men du vet hur det blir, jag slet på jobbet, Linnea var hemma med Emil, och det var faktiskt ganska skönt att vi inte alltid sågs då hann vi andas ut från varandra.
Typ då, när Emil fyllde fyra, tänkte vi att vi ändå har det rätt okej och bestämde oss för ett syskon för vad är väl mer svenskt än två barn och en villa i en förort till Göteborg? Sagt och gjort, Astrid föddes, och det förde oss lite närmare varandra ett tag. Livet gick mest ut på att oroa sig för dagisplatser och vabb, du vet.
Sen kom tredje barnet, lilla Loke. Då tog jag till extra pass på jobbet behövde ju få ekonomin att gå ihop, särskilt när man aldrig lärt sig spara pengar som folk. Ville ju att barnen skulle ha allt som deras kompisar hade ingen skulle behöva känna sig utanför för att pappa snålat. Och ja, Linnea skämde jag bort ibland, men det räckte tydligen inte, för när Emil var elva och Loke bara fyra, hade hon redan fixat skilsmässopappren och berättade kallt att hon träffat en ny.
Det var ingen chock egentligen, hon hade ju tid på dagarna medan jag slet klart hon kunde träffa någon. Men hennes förslag, att barnen skulle bo hos mig på heltid, det tog mig ändå på sängen. Linnea, som alltid tagit så mycket ansvar hemma, var plötsligt trött och hotade till och med att om hon ändå måste “ta med dem in i ett nytt äktenskap”, så kunde de lika gärna hamna på barnhem. Helt sjukt.
Hon ville liksom ha en nystart med nya killen och planerade redan ett barn till med honom de våra passade inte längre in, sa hon. Ja, det är kanske typiskt svenskt att skilsmässor löper smidigt och folk går vidare, men att bara lämna barnen sådär? Det trodde jag aldrig om henne. Men så blev det, och här sitter jag nu själv med tre ungar och försöker vara både pappa och mamma. Det kan va tufft ibland, men ändå, vi klarar oss. Det är ändå oss fyra nu, och det ordnar sig.
