Vet du, jag tänker ibland på hur livet verkligen kan ta oväntade vändningar låt mig berätta om Linnea, en tjej jag växte upp med ute på landet, någonstans mellan Växjö och Ljungby. Hon var sådan där vanlig lanttjej, inget som stack ut särskilt, och hennes mamma verkade alltid tro att det inte fanns några storverk i sikte. Mamman brukade säga: När du är klar med skolan, Linnea, får du säkert jobba på mejeriet eller som kassörska på Ica. Här finns inte så mycket annat. Känslan av hopplöshet låg nästan som ett filter över hela huset.
Men Linnea ville inte lyssna. Efter nian blev hon gravid med en kille i skolan, han var ett år äldre. Föräldrarna samlades runt köksbordet, diskuterade och till slut bestämde de att barnet deras lilla pojke skulle få bo hos farmor eftersom Linnea varken kände sig redo att vara mamma eller hade någon ekonomisk hjälp hemifrån.
Så fort Linnea födde barnet, packade hon väskan och stack faktiskt in till Malmö där hon hade kommit in på en konstskola. Tänk vad hennes mamma skulle ha sagt om hon såg var Linnea hamnat! Hon hade talang och brann för att måla, det lös om henne! I Malmö njöt hon av helt andra saker än att släpa vatten, så, räfsa och sköta vedspisen. Hon gick ut och dansade på helgerna, tog en fika på Möllan och gick på bio med vänner livet kändes plötsligt lätt och fullt av möjligheter. Och hennes mål var glasklart: hon tänkte stanna i stan, särskilt när hon började tjäna okej med pengar på sin konst.
Sista året på konsthögskolan hände samma sak igen Linnea blev gravid en gång till. Hon tvekade länge, övervägde abort, men till slut bestämde hon sig för att behålla också den här pojken. Hennes fästman fixade ett litet rum åt dem i sitt barndomshem, men livet som student och småbarnsmorsa var allt annat än lätt, så Linnea skickade till slut sonen hem till sin mamma på landet temporärt. Men så tog livet en ny vändning när hennes mamma plötsligt gick bort, och då hade Linnea inget val hon fick ta hem grabben till stan igen.
Efter några år började Linneas hälsa svikta ordentligt, och hon insåg att hennes äldsta son hade vuxit upp och bodde i Jönköping, och klarade sig alldeles utmärkt. Hon började ringa honom ofta och be om pengar till mediciner, mat och så vidare, och drog gärna till med lite skuldkänslor och sorgsna suckar för att få honom att ställa upp. Till sist orkade han inte stå emot och bjöd in henne att flytta till Jönköping så han kunde hjälpa till på plats.
Men när Linnea gjorde sig redo att flytta kom pappan till hennes yngste son och sa att han ville att pojken skulle stanna hos honom, att han skulle ta väl hand om honom. Först brydde sig Linnea knappt, tänkte att han liksom aldrig varit särskilt engagerad som pappa. Men till slut gick hon med på det lät pojken stanna hos sin far och Linnea packade ihop sitt liv ännu en gång. Så sådant kan livet bli, ibland tar det svängar du aldrig kunnat ana när du växte upp på landet och folk pratade om framtiden som något som redan var ristat i sten.
