AX I HELA VÄRLDEN.
För ungefär tjugofem år sedan, när jag ännu var ung och färsk, beslöt distriktsläkaren trots mina protester att jag skulle bli inlagd på den medicinska avdelningen.
Jag hade precis hunnit fylla tjugotre, min man, Lennart tjugosex. Lennart jobbade som ingenjör på ett tekniskt kontor och jag var på sluttampen av mina universitetsstudier. Vi hade varit gifta två år, några barn hade vi inte ännu små strumpor och nappflaskor ingick inte i våra planer på den tiden.
Jag såg mig själv som en nästan perfekt fru med föga brister, och i Lennart hittade jag allt fler skavanker varje dag. Han spenderade enligt mig alldeles för mycket tid med sin gamla motorcykel, och för lite tid med mig. Jag trodde jag skulle kunna förändra honom till den jag ville ha men det var bara illusion. Det visade sig ganska snart att det var jag som borde ändras.
Efter en slitsam och tärande tentaperiod gick min kropp i strejk magsäcken värkte och illamåendet slog till. Jag fick inte i mig varken mat eller dryck.
Flicka lilla! sa grånade Ingemar Leijon, medan han justerade glasögonen på näsroten. Hälsan ska vårdas tidigt, och kläderna lagas genast de går sönder. Och bråka inte med mig nu, Karna. Du måste utredas ordentligt och kurera dig. Kom, kom nu, och gråt om du vill nu tar mina kollegor över.
Med en suck tog jag emot remissen och snubblade gråtande iväg för att skrivas in.
Vi var fyra på rummet två kvinnor runt femtio, en skrumpen gammal dam i blommig sjal och så jag. Gamlatanten hette Majlis Svan, de andras namn har fallit i glömska.
Jag ville inte prata med någon. Särskilt inte med min man, som jag trodde försökte bli av med mig, eftersom han inte protesterat när jag blev inlagd istället för behandlad hemma.
Jag låg hopkrupen, ryggen mot rummet på min gnisslande säng av stål och vände världen ryggen. Sårade tankar malde särskilt mot Lennart.
Ta bort dina burkar, jag tänker inte äta det där, fräste jag när han kom med ännu fler påsar mat.
Karna, doktorn sa att ångad torsk är bra för dig nu, försökte Lennart vänligt. Kan du inte smaka? Jag gjorde potatismos till också. Snälla?
Ge det till gårdskatterna fast jag tror knappt de äter detta heller, snäste jag. Lennart suckade tungt och gick. Jag räckte ut tungan åt hans rygg och kastade hårda ord efter honom.
Kom inte hit mer! ropade jag.
Ändå kom han, före jobbet och efter. På nattduksbordet stod han alltid färsk mat, försiktigt paketerad i termofilten så den skulle hålla sig varm. Aldrig uppskattade jag kärleken eller mödan.
Och ändå undrade jag när hann han fixa dessa rätter mitt i allt?
Men tabletter, sprutor och dropp hjälpte föga. Jag tynade bort kinderna sjönk in och mörka ringar lade sig under ögonen. Efter många undersökningar ställdes diagnosen: kronisk gastrit. “Inte så farligt”, säger folk men för mig blev det ett prov.
Jag genomförde alla ordinationer, lade mig på den gnisslande sängen och fäste blicken i ett tomt hörn. Alla undvek mig inget strålade från mig som drog till sig folk. Jag såg det, men kunde inte ändra något.
En natt hade de två kvinnorna i rummet fått permission. Majlis och jag blev kvar.
Karna, är du vaken? viskade Majlis.
Ja, magen gör ont, svarade jag dystert.
Vet du, sade Majlis, jag är här tre gånger om året mest i förebyggande syfte. Jag, precis som du, har magkatarr som jag kan klara hemma egentligen.
Vill du predika för mig om kost? väste jag. Spara dig besväret, jag vet allt om mat.
Nej, nej, sade Majlis ödmjukt. Du har missförstått mig. Du påminner om mig själv en gång i tiden, för över femtiofem år sen.
Jag började lyssna och vände mig mot henne.
Majlis satt där, liten, krokig och skör, nästan som en figur ur en folksaga. Men ur hennes blå ögon strömmade ett märkligt värme, som ett mjölkigt sken.
Jag kom att tänka på hur människor ständigt kom till henne med sina bekymmer både patienter, personal och besökare. Hon lyssnade, ibland i timmar, ibland i tårar, ibland med ett leende när de gick. Ibland fick hon små presenter en kaka, ett paket nyponsoppa, sällsynta chokladbitar, en burk barnmat. Hon tackade alltid, kramade om, och viftade sedan bort tårarna från kinden med sjalen.
Vill du höra en historia, Karna? En riktig, från mitt liv, sa Majlis med bara läpparna leende, ögonen höll sig allvarsamma som om de tänkte på annat. Det fanns en ömklig sorg där. Jag skämdes för hur otrevlig jag varit.
Rynkorna slätades ut, hon såg plötsligt ut som en rädd liten flicka.
Förlåt mig, Majlis, pressade jag ur mig, vill höra allt du vill berätta.
Ät lite köttbullssoppa nu först, pekade hon på burken.
Jag tog burken, tvekade, men förde en sked till munnen av ren artighet. Överraskad kände jag hur värken stillades och jag åt för första gången på länge mer än tre skedar. Det smakade till och med gott.
Nå, blev det gott? log Majlis.
Ja, det var det.
I små steg nu; annars orkar inte magen. Men det blir bättre om man lär sig respekt. Särskilt för den man älskar. Lennart älskar dig, stäng inte honom ute. Nå, slutpratat nu ska du få höra något jag inte yppat förut.
Hon tystnade, sörplade te ur en bucklig aluminiumkopp och doppade en skorpa i.
Vi var sju barn hemma när jag växte upp. Storebror Sixten dog i TBC, yngsta syster Frida togs av feber som ett ljus när jag var sju. Pappa jobbade på båtvarv, mamma sydde klänningar åt halva bygden.
Jag var duktig i skolan; sen blev jag lärarinna och flyttade hem igen. Då började friarna komma men alla blev nobbade.
Fyy, klagade jag till mamma, ska jag bli fru till Olof stalldräng? Han luktar gödsel! Sven, grannen han super. Nils dragspelaren bara slyngel. Mattias fåraherde han är ju dum, knappt kan han läsa!
Mamma suckade, men lyckades inte övertala mig.
Så kom en ny rektor till vår by, Hötorp. Han hette Edvin, lång, stilig, blåögd och vänlig. Alla barnen avgudade honom han stannade efter lektionerna och hjälpte svaga elever, gratis.
Vi gifte oss till slut.
Majlis reste på sig, puffade min kudde, och berättade vidare.
Mamma tjatade: var snäll mot Edvin, Majlis, håll inte på med ditt humör. Han är en bra man. Men jag lyssnade inte. Vi jobbade båda på skolan. Tre år efter bröllopet kom vår första flicka Ylva. Svag, hjärtfel, sjuk. Hon dog, elva år gammal, precis före kriget. Sen kom andra dottern Linnea, klok och näpen, så lik sin far.
Edvin åkte ofta in till stan på möten, och kom alltid hem med tyg till mig som mamma sydde vackra klänningar av. Jag var den mest välklädda i hela Hötorp, ingen hade så fina blusar och kjolar!
Men jag gnällde. Fel färg, för små blommor, fel slags tyg. Stackars Edvin kunde aldrig göra rätt.
År trettiotre kom svälten. Varje månad delade vi maten i trettio jämlika högar för att överleva månaden. Jag slängde aldrig bort kärnor, inte än idag. Per dag: två-tre potatis, en näve havre, lök, morot, några melon- och solrosfrön, en sked ister, ett glas rågmjöl. Allt i små knyten under madrassen. Många åt upp sitt på en gång och svalt sen ihjäl.
Bakom vår gård låg ett stort rågfält, bevakat natt och dag. Vi ville så gärna plocka ax, men rädslan för att bli tagen höll oss tillbaka stöld från kollektivet gav fängelse.
En natt gick vi ändå ut, Edvin och jag, driven av hunger och barnens klagande magar. Jag drömde om bakad potatis med bröd doppat i rapsolja. På morgnarna vaknade jag av vrål från min mage.
Så vi smög vilt skräckslagna på fältet och rev ax. Då kom ljudet av hovar; vaktkarlen var ute med häst. Vi släppte allt, kastade oss i dikesbuskarna. Han såg oss inte. Hem igen, men då saknade jag min kjol. Den hade halkat av i stressen under flykten. All i byn kände igen den kjolen. Jag grät, barnen vaknade, och vi grät allihop.
Tyst nu allihop, sade Edvin. Sova, annars väcker ni grannarna. När det gryr, letar jag upp din kjol, Majlis.
Han lovade och han höll sitt ord. Hade han inte hittat kjolen, hade jag kanske fängslats. Han räddade mig.
Majlis lade teet ifrån sig, la täcket ordentligt om mig och fortsatte.
Efter den natten såg jag min man på ett nytt sätt. Med vördnad och respekt. Jag la band på min bittra tunga.
Vad hände sen? frågade jag.
Vi hankade oss fram, Guds nåd bar vår familj, ingen dog av svält. Och så kom kriget. Edvin gick till fronten. Jag och Linnea blev kvar. Snart ockuperade tyskarna vår by. För att jag inte ville samarbeta, brände de ner vårt hus. Min dotter hennes liv krossades där. Då var jag gravid men sorgen tog barnet från mig. Det skulle blivit vår pojke.
Majlis började gråta, djupt och tungt.
Jag kramade henne, länge och tyst, till gryningen kom.
Vad vi pratade om minns jag inte.
När morgonljuset kysste oss, sa hon:
År fyrtiotre kom ett brev: Edvin saknad, troligt död. Aldrig fick jag veta var hans grav låg. Efteråt for jag kring i hela Västergötland, bytte jobb och skola, bodde där jag undervisade. På ålderns höst tog min systerdotter Tamara hand om mig i sin lilla lägenhet i Göteborg. Jag brukar bo här på sjukhuset ibland, för Tamara slipper bry sig och jag sparar lite pension. Hon älskar sötsaker, så jag köper alltid choklad till henne när pengarna räcker hennes ögon lyser som vore det diamanter. Jag undviker att slösa, men för henne är det värt allt.
Jag såg på Majlis och förundrades: hur får så mycket mod, värme och ödmjukhet plats i en så ack så skör kropp? Hon hade burit allt och ändå gav hon av sig själv till andra.
Om jag berättat det för henne hade hon bara skakat på huvudet men själv var jag alltid missnöjd, trots kärleksfull make och levande släkt.
Så småningom blev jag bättre, började äta, värken försvann.
Ett år senare föddes vår förstfödde, Mattias, och fyra år efteråt kom en efterlängtad flicka. Vi döpte henne till Majlis.
Sedan dess föll något i mig på plats. Jag såg Lennart med nya ögon omtänksam, händig, tålamodig. Jag ändrade mig, blev nöjdare och när jag ilsknar till på honom nu, minns jag Majlis och axen på fältet, och min egen tid då Lennart tog hand om mig. Och när jag själv började hjälpa andra, kände jag en större lycka.
Undrar ibland blev jag sjuk av mitt dåliga humör? Vad tror du?
