Min son gifte sig nyligen. Naturligtvis, redan innan det, hade han tagit med sin flickvän hem flera gånger så vi kunde träffa henne, och vi tyckte mycket om henne. En artig, blygsam, vacker och klok flicka. Vi gladdes åt vår sons skull och som familj förberedde vi oss för deras firande.
På bröllopet hade min sonhustru stylat håret så att öronen syntes tydligt. Hon såg strålande ut, och inget verkade konstigt. Men plötsligt, medan regndroppar smälte i taklampans ljus ovanför dansgolvet, såg jag hur ett födelsemärke formade sig på hennes högra öra. Det såg precis ut som det som min förlorade dotter hade haft. Chockad och fjärran som i en dröm, bestämde jag mig för att undersöka saken.
Kära du, förlåt min raka fråga, men har du blivit adopterad någon gång?
Nej, varför tror du det?, svarade hon och svävade därefter ut bland dansande silhuetter i skymningsljuset.
Hennes mamma, som satt bredvid, lyssnade tyst och nickade diskret mot mig. Inga hemligheter kvar. Flickans föräldrar erkände att de adopterat henne när hon var mycket liten.
De började berätta hur de en gång färdades längs E4:an utanför Sundsvall, då de fick syn på en liten flicka vid vägkanten, tårar som pärlor på kinderna i den grå eftermiddagen. De tvekade inte. Eftersom de i femton långa midsomrar försökt få barn, utan hopp, blev denna handling som att plocka upp en borttappad stjärna. De nämnde det aldrig för någon.
Det var samma år som min dotter försvann. Marknaden i Malmö var överfull, syrsor och sång blandades med röster i vinden. Jag vände ryggen till bara för ett ögonblick och sedan var hon som uppslukad av havet av människor. Jag letade tills hoppet somnade i mig.
Och nu skulle min son gifta sig med henne. Min egen efterlängtade flicka, den försvunna; tänk er, han valde henne bland miljoner andra.
Bröllopet svävade sedan på gränsen till att lösas upp flickans föräldrar skakades och oroade sig för att de unga aldrig skulle kunna bli en riktig familj. Men jag lugnade dem: efter att ha förlorat mitt barn längtade jag efter att stilla själen och göra världen lite vackrare. Jag gick till ett barnhem i Göteborg och adopterade en pojke därifrån. För att vara ärlig var det han som valde mig, bland alla andra vuxna. På det viset gav vi varandra nya livsvägar.
Så, i denna surrealistiska kväll där pastellfärger blandades och timmarna suddades ut som akvarell på papper, avslöjades två kvinnors hemligheter två mödrars djupa kärlek till barn.
När gästerna hörde denna saga, smälte samtalen ut i sommarnatten, och under norrskenets mjuka ljus diskuterade de miraklet länge.
Tror ni det var slumpen eller var det ödet, som viskar på svenska vindar?
