Jag är faktiskt inget gratis matställe! utbrast mamma när barnen steg in över tröskeln.
Jag, Gunilla Svensson, hade äntligen planerat en utflykt. Första gången på nästan två år.
Min väninna, Karin Pettersson, hade hittat någon busstur till Västerås, vi hade köpt biljetter i god tid, och jag hade till och med köpt en ny mössa blå, med en tofs, som jag tyckte gjorde mig snygg. Åtminstone enligt spegeln i hallen.
Klockan var åtta på morgonen när jag satt med mitt te, och det ringde på dörren.
Jag blev stående med koppen i handen.
Nej, inte nu igen, tänkte jag. Det ringde igen.
Sedan en gång till. Och så hördes en röst:
Mamma, öppna, vi har händerna fulla!
Utanför stod Jonas, hans fru Malin, deras två barn sju och nio år gamla och fyra väskor. Som om de var på väg till fjällen över hela vinterlovet, inte bara “ett par dagar”.
Mamma, de har stängt av vattnet hemma hos oss, sade Jonas med tonfall som om han just delgett världens viktigaste nyhet. Kan vi stanna här några dagar?
Jag tittade på väskorna. Sedan på barnbarnen.
Kom in, sa jag.
Vad annat kunde jag säga?
Medan barnen slet av sig ytterkläderna i hallen och barnbarnen genast satte på TV:n på högsta volym, gick jag ut i köket. Händerna öppnade kylskåpet nästan av sig själva. Plockade fram ägg, gräddfil och lök. Men i huvudet snurrade bara tankarna på bussen som skulle gå klockan tio, och på min nya blå mössa med tofsen, som nu antagligen skulle hänga på sin krok hela dagen.
Klockan kvart över tio ringde Karin:
Gunilla, var är du? Bussen går om fem minuter!
Karin, jag kan inte. Barnen har kommit.
Tystnad.
Igen?
Igen.
Karin suckade så djupt att det hördes ända till Västerås.
Vid halv elva ringde det på dörren igen. Nu var det min dotter, Birgitta. Trettiosju år, frånskild, med resväska över axeln och ett ansiktsuttryck som bad om både mat och råd, fast hon förstås förklarade att hon bara kikade förbi, en liten stund.
Kom in, sa jag.
Och så ställde jag mig och stekte pannbiffar.
Det här var inte första gången. Inte andra. Inte ens femte gången.
Mina barn brukade komma förbi då och då. Jonas dök upp i två olika fall: antingen om något var avstängt hemma, eller så hade han och Malin haft ett litet gräl som han behövde vänta ut. Birgitta kom alltid utan någon särskild anledning alls. Satte sig på tunnelbanan och dök upp.
Jag visste det här. Ändå gick jag alltid ut i köket.
Det finns folk som liksom bara drivs mot spisen på instinkt. Jag är en sådan, Gunilla Svensson. Fyrtio år i skolbespisning ger reaktioner starkare än Pavlovs hundar. Är det mycket folk måste det lagas mat. Är det tomt snart kommer någon. Händerna börjar skala potatis redan innan huvudet bestämt om det behövs.
Vid lunch stod tre grytor och en stekpanna på spisen.
Potatis. Pannbiffar. Och någon soppa på det som fanns hemma.
Barnbarnen hade vid det laget lagt ut lego över hela vardagsrumsgolvet. Jonas pratade i telefon och promenerade mellan rummen som en minister på riksdagspaus. Hans fru Malin låg i sovrummet med en bok. Och Birgitta satt vid köksbordet och beklagade sig över sitt ex han hon skilt sig från för två år sedan och tagit upp i varenda samtal sedan dess.
Du kan inte tro det, mamma, han skrev igår. Igen! Vad vill han? Skrev att han saknar mig. Mamma? Hör du?
Jag lyssnar, sa jag och rörde om i soppan.
På sitt sätt lyssnade jag.
Mamma, ska jag svara eller inte?
Jag vet inte, Birgitta.
Men mamma! Du säger alltid så jag frågar och du bara vet inte.
Jag svarade inte. Att skumma av soppan kräver sin koncentration.
Vid tre-tiden gled Jonas in i köket, samtalet var över.
Mamma, är pannbiffarna snart klara?
De steks.
Vi har knappt fått i oss något på hela morgonen, bara kaffe på vägen.
Jag nickade.
Vi åt och det var både högljutt och livligt. Barnbarnen ville inte ha soppan. De ville ha biffarna, utan lök. Birgitta ville inte ha bröd, hon började om på sin diet. Jonas ville ha mer. Malin, som kommit ut ur sovrummet, såg på maten och försäkrade att hon inte alls var hungrig men tog ändå en biff.
Efter maten la sig Jonas på soffan. Birgitta gick till badrummet för att tvätta håret. Barnbarnen spred ut lego i ett annat rum.
Jag stod och diskade. Tittade ut genom fönstret. På bänken utanför satt grannen Barbro Pålsson, hon jag promenerar stavgång med om onsdagarna. Barbro värmde ansiktet i solen. Lugnt. Utan bullar och utan disk.
Jag suckade och tog itu med nästa gryta.
När kvällen närmade sig, soppan var uppäten, disken borta, köksgolvet avtorkat (barnbarnen spiller gärna), sjönk jag ner på pallen för att vila. Då dök Jonas upp i dörröppningen.
Han såg nöjd ut. Och mätt, i skrynklig t-shirt.
Mamma, blev det några pannbiffar över? Jag kan ta en till.
Jag såg på min son.
Det fanns biffar. Tre stycken under ett lock på tallriken. Jag hade lagt undan dem till mig själv jag hade knappt ätit på hela dagen, stod mest vid spisen.
Men Jonas tittade på mig. Och där någonstans brast något inuti.
Jag såg på min son. Tänkte på min blåa mössa med tofsen, som hängde där och aldrig fick följa med till Västerås. På utflyktsbussens motor som gick igång utan mig. På Karin, som nu antagligen gick bland kyrkor och åt något gott på kafé.
Jag tänkte på allt det där. Och så på biffarna.
Mamma? sa Jonas. Hör du?
Jag ställde ifrån mig koppen.
Tog av förklädet.
Vek ihop det prydligt och la det på stolsryggen.
Vid bordet satt Birgitta och skrev nåt på telefonen. Från vardagsrummet hördes teven barnbarnen hade på någon tecknad serie på högsta volym och en skurk skrattade ondskefullt rakt ut i hela huset. Malin passerade köket på väg till badrummet och tappade en handduk utan att bry sig.
Handduken blev liggande där i hallen.
Mamma? Jonas trampade oroligt på stället. Har det hänt något?
Och då sa jag det bara.
Lugnt och bestämt, med den där rösten som vet vad som måste sägas men skjutit på det tills det inte gick längre.
Jag är faktiskt inget gratis matställe. Och inget hotell heller.
Det blev tyst i köket. Till och med teveskurken tystnade.
Birgitta såg upp från sin telefon.
Jonas gapade.
Imorse sa jag skulle jag på utflykt. Till Västerås. Med Karin och Barbro. Biljetterna köpte vi redan i februari. Jag köpte en ny mössa. En blå. Den hänger därute. Titta om ni vill. Bussen gick tio. Halv nio ringde ni på. Och vid elva kom du, Birgitta.
Alla teg.
Jag åkte inte på någon utflykt, sa jag. Jag ställde mig vid spisen. Som alltid. För att barnbarnen vill ha biffar. För att Malin måste ha nåt lätt, hon bantar ju. För att ni behöver bli mätta.
Tystnad.
Men jag har också ett liv, sa jag med efternamnet allvar. Det glömmer ni. Jag klandrar er inte direkt. Ni har vant er. Jag har vant er. Men inte idag.
Inte vadå? frågade Birgitta lågt.
Jag tänker inte laga mer mat. Inte serva.
Jonas såg ut som om hans världsbild just höll på att ställas om, som en gammal garderob som knakar mot parketten.
Mamma, vi menade ju inte något illa.
Nej, Jonas, jag vet. Det är faktiskt värre. Skulle det vara elakt då hade ni förstått. Här gör ni det bara utan att tänka. Precis som man öppnar kylskåpet och väntar sig att det finns något där. Sen stänger man och går vidare.
I vardagsrummet skrålade teven igen. Sedan, tystare kanske blev skurken besegrad till slut.
Jag tog handväskan från stolen där jag lagt den i morse. Hämtade kappan och min blå mössa med tofsen.
Vart ska du? frågade Jonas, utan att försöka stoppa mig.
Hem till Karin. Hon ringde. De är tillbaka, sitter där och dricker te och tittar på bilder. De vill att jag kommer förbi.
Men kvällsmaten då? sa Jonas, och såg direkt ut att förstå att han sagt fel.
Jag såg på min son. Länge. Med den där blicken bara en mamma kan ha så stark att fyrtioåriga män känner sig som i femte klass igen.
Det finns ägg, makaroner, ost i kylen, svarade jag. Bröd i brödburken. Ni har händer. Spisen är inte en rymdfärja ni löser det.
Jag tog på kappan. Knäppte knapparna. Satte på mössan.
Fixade till tofsen. Och gick.
I lägenheten blev fyra vuxna, två barn, en orörd stekpanna och tre pannbiffar under lock, de jag lagt undan till mig själv.
Handduken låg kvar i hallen.
Jonas stod där en stund.
Sen böjde han sig och plockade upp den.
Jag var hemma igen strax före elva.
Hos Karin var det trevligt. Te med mynta, Västerås-smörgåsar i papperspåse, bilder på mobilen här domkyrkan, där småbodarna, där står Barbro och låtsas att hennes glögg är bara saft. Jag såg på och tänkte att någon gång, då åker jag också. Karin har redan hittat nästa resa.
Den blå mössan låg på soffan bredvid mig. Jag hade fått använda den till slut. Inte till Västerås, men ändå.
Nyckeln gick lätt i låset.
I hallen var det städat. Barnbarnens stövlar stod prydligt mot väggen. Handduken var borta.
Jag hängde av mig kappan. Gick genom korridoren.
Det lyste i köket.
Jag stannade i dörren.
Jonas stod vid diskhon och rengjorde den stora grytan. Allvarligt, som om han gjorde det första gången men ville göra rätt. På spisen stod en kastrull senare skulle jag upptäcka att de kokat makaroner. Lite för länge, men i alla fall. På bordet stod en stapel rena tallrikar.
Birgitta satt där även hon.
Barnbarnen, av tystnaden att döma, sov redan.
Jonas hörde mina steg och vände sig om.
Tvekade en sekund.
Mamma, vi har aldrig tänkt på att det varit så här jobbigt för dig, sa han.
Jag såg på kastrullen i hans händer. På stapeln tallrikar. På Birgitta.
Inget märkvärdigt.
Men Gunilla Svensson, som lagat mat åt folk i fyrtio år och inte väntade sig någon tacksamhet för det, hon kände plötsligt något sticka i ögonen. Av en gryta! Så löjligt, egentligen.
Sätt dig mamma, sa Birgitta. Vi sparade åt dig.
Vid kanten av bordet stod en tallrik. Med lock över. För mig.
Jag satte mig.
Tog av locket. Makaroner med ost. Lite klibbiga, lite kalla. Osten grovriven, barnet slarvigt.
Jag tog en gaffel.
Och det var, ärligt talat, de godaste makaronerna jag ätit på många år. Hur det nu kunde vara så.
