När människor är vänner, som ett gammalt och tryggt gift par, brukar meningsskiljaktigheter förr eller senare dyka upp. Ju fler personer man är, desto fler gnabb och smågräl dyker det upp, som regn i november över Göteborg.
En gång berättade min väninna Majken om hur de firade nyår med vännerna. Vanligtvis brukade tre familjer träffas hemma hos någon av dem och dela på allting, men förra året ville en familj hellre åka hem till föräldrarna i Lund, så de hoppade över firandet.
Kvar var då två familjer som bestämde sig för att dela upp kvällen hemma hos varandra först middag hos Elsa och sedan nyårsringning hos Anna. Som vanligt lade alla ihop pengar, kanske en femhundring var, och så köpte de mat, sill, Västerbottenpaj och drycker tillsammans.
Alla kom dit med sina barn, och medan februarihimlen låg mörk över innergården stod de vuxna runt köksbordet och pratade om älgjakt och sommarstugor på Österlen. Vid tolvslaget satt de där och smuttade på glögg, och plötsligt såg Majken hur Elsa och hennes man började plocka undan tallrikarna, stapla kastruller, och ställa matlådor prydligt i kylen. Det var så drömlikt någon drog fram dammsugaren medan glasen fortfarande var halvfulla, och ljudet snurrade runt i deras huvuden som en gammal dalahästkarusell.
Först förstod de inte alls vad som hände. Men när det surrande ljudet blev till en vals och barnen tappade intresset för TV:n insåg de alla att detta var den tysta signalen: nu var det dags att gå hem. En slags svensk, tyst hint som att kaffet tagit slut mitt i fikapausen.
Sedan drog de ut i natten, gick till Annas lägenhet inte långt därifrån, och där blev de kvar tills gryningen kröp in genom gardinerna. Ingen ville gå hem, ingen dammsugare surrade, och den svenska natten kändes som en glittrande och oändlig sjö av samtal och lingondricka.
Ja, dammsugaren hjälpte kanske Elsas man att få ordning på lägenheten, men Majken tänkte i drömmen att det faktiskt handlade mer om uppfostran än om städning.
