Du, du vet vad mina kompisar säger ibland? Att killen hade otur med frugan men dubbelt så mycket med hennes föräldrar.
Tjejen, Elina hette hon, kom från en riktigt välbärgad familj i Göteborg. Hon fick allt serverat på silverfat. De skickade henne till Handelshögskolan, hon fick allt hon pekade på, ingen snack där. När hon tog examen började hon jobba, men allt hon tjänade gick rakt in på hennes egna sparkonto. Hennes pappa tyckte det var toppen kallade det kapitaluppbyggnad och sken upp varje gång ämnet kom på tal. Men samtidigt passade han konstant på att ge hennes man, Jonas, en känga varje gång de sågs.
Du måste vara en riktig klippa för min dotter, så hon kan luta sig mot dig som mot ett berg, sa han. Om hon blir sjuk, kan du ta hand om henne då? Har du råd att bjuda henne på semester till Medelhavet?
Grejen är att varken Elina eller Jonas hade någonsin oroat sig för pengar de var rätt nöjda med sin gemensamma ekonomi. Men svärfars gnäll steg för varje gång de sågs. Till slut började Jonas oroa sig på riktigt för varje familjemiddag, och han letade ständigt efter ursäkter för att slippa undan svärföräldrarnas sammankomster. Han hade till och med hoppats slippa svärfars födelsedag, men Elina bokstavligen drog honom i örat, släpade honom till bordet och tvingade fram ett leende inför alla pappans inbjudna vänner.
Vad jobbar din svärson med egentligen? frågade plötsligt en av tanterna vid bordet.
Han är bara en vanlig kontorsnisse, svarade födelsedagsbarnet syrligt. Han drar hem några slantar, men det är min Elina som bär allt i hushållet…
Till slut fick Jonas nog av den där eviga förminskningen. Det var inte bara ledsamt, det tärde rätt hårt på själen också.
För det första, jag är faktiskt inte bara någon kontorsnisse, kontrade han. Jag leder ett planeringsteam. Och för det andra, så är min lön inte skräp. Allt är gemensamt vi betalar allting ihop! Sen är det inte bara att knäppa med fingrarna och bli chef och köpa dyra bilar till Elina. Om du nu vill hennes bästa, varför hjälpte du oss inte köpa ett eget hem någon gång?
Svärfar log bara brett, som om han gillade att se Jonas tända till så där. Han gillade dramat, helt enkelt.
Lite senare, efter tårta och kaffe, när Jonas stod ute på balkongen och tog en snus, kom svärfar ut till honom.
Inte illa, sa han och nickade eftertänksamt. Du gör ju ändå framsteg. Inte dum, du vet vad du är värd och nu kan du sätta ner foten. Man måste inte svälja allt jämt, annars blir man bara kvar på samma ställe.
Jonas insåg då att hela grejen var ett test svärfadern ville se om han kunde sätta gränser och stå upp för sig själv, inte bara vifta bort pratet om pengar. Efter det såg han på Jonas på ett helt nytt sätt; lite mer respekt i blicken efter födelsedagen faktiskt.
