Jag arbetade som butikssäljare. En äldre kvinna kom in i butiken, handlade det hon behövde och såg sedan villrådig ut när hon skulle gå. Jag förstod genast att hon inte skulle klara av att bära hem allting själv.
Hur långt bort bor du? frågade jag henne.
Bara tre gator härifrån, svarade hon.
Då följer jag med och hjälper dig, erbjöd jag.
Jag stängde butiken för en stund och offrade min rast för hennes skull. Hon visade sig vara en mycket vänlig och pratsam kvinna. Hon var 78 år gammal och hade ingen kvar. Hennes son hade dött ung i cancer, och dottern hade ett trassligt liv och mindes inte ens sin gamla mor längre. Vi blev vänner efter den dagen.
Jag hälsade ofta på henne. Vi drack te och pratade om livet, jag hjälpte henne med hushållssysslor och försökte alltid trösta henne med snälla ord.
En dag kunde jag inte få tag på henne, så jag gick hem till hennes lägenhet. Jag knackade och knackade. Efter en lång stund hörde jag en annan kvinnas röst:
Vem är du?
Det var hennes granne.
Är du Elin? Hennes vän?
Ja…
Hon har gått bort, hon lämnade ett kort till dig innan de tog henne till sjukhuset.
Jag stoppade lappen i fickan och gick jag klarade inte av att läsa den där och då. Jag berättade för min man vad som hänt, och tillsammans öppnade vi brevet när vi kom hem.
“Elin, du är mitt enda stöd. Du är den enda jag kan be om en tjänst. Jag har ett barnbarn, min dotter har förlorat vårdnaden och flickan placerades på barnhem. Jag besökte henne varje helg… Om det inte är alltför mycket begärt, kan du hälsa på henne då och då? Här är ett nummer där väntar något på dig”
Jag ringde numret och bokade ett möte. Min man följde med. Mannen vi träffade visade sig vara en jurist. På hans kontor fick vi veta att den gamla damen testamenterat sin lägenhet till mig.
Nästa dag gick vi tillsammans och hälsade på flickan. Hon var en söt rödhårig tioåring och vi blev förtjusta i henne direkt, så vi ville adoptera henne. Våra barn blev överlyckliga.
Det har gått tre år sedan dess. Jag och min man hade ett ordentligt gräl och han flyttade hem till sin mamma ett tag. Men vi hittade tillbaka till varandra.
Flickan har vuxit upp, men har inte velat flytta in i sin mormors lägenhet. Vi har hyrt ut den för att få lite extra inkomst. Våra egna barn bor fortfarande hemma, de verkar inte ha bråttom att flytta ut.
En kväll stannade min man sent på jobbet. När jag hörde dörren låsas upp skyndade jag mig för att möta honom. Men han var inte ensam han höll en liten pojke i handen.
Jag kan förklara allt, sa han.
Sätt dig, vi äter tillsammans, och när barnen har gått och lagt sig pratar vi.
Det var under tiden jag bodde hos mamma Jag måste vara ärlig, det var ett misstag, men jag har alltid älskat bara dig. Jag var full, det blev som det blev, två dagar senare hade jag glömt allt. Men idag blev jag kontaktad av socialtjänsten. Det visade sig att kvinnan fött en son, men aldrig sagt något. Nu har hon druckit för mycket och kan inte ta hand om honom, så hennes vårdnad har tagits ifrån henne och då hittade de mig. Om jag tackar nej hamnar han på barnhem. Om du vill kan vi låta det bli så, jag skulle förstå.
Så klart kunde jag inte låta det ske. Pojken var en kopia av min man jag förlät honom och välkomnade barnet som min egen. Så fortsätter vårt liv tillsammans.
