Jag träffade en kille på min kompis Annelis födelsedagsfest. Det visade sig att han var vän med hennes pojkvän. Det verkade faktiskt som att vi gillade varandra och han bjöd ut mig på stan.
När vi skulle ses berättade han att vi först behövde gå till ICA och handla lite mat, för att vi sedan skulle vidare hem till en vän till honom. Eftersom det var riktigt kallt ute och han inte direkt föreslog något annat, som ett café eller bio, sa jag okej.
Han tyckte vi skulle köpa en pizza och några smågrejer. Så vi gick in på ICA, tog en kundvagn och började handla. Men ganska snabbt började han lasta i dyr konjak, ett paket fina prinskorvar, Västerbottensost, ananas…
Jag blev lite förvånad, men själv lade jag ner några clementiner och ett paket småkakor. Jag hade inte så mycket pengar med mig, och det skulle ju bara vara en dejt, inte veckohandling.
Jaja, tänkte jag, han verkar schysst och kanske rätt generös.
När vi kom till kassan var det fem personer framför oss. Plötsligt gick han iväg från vagnen och sa: “Jag är strax tillbaka.” Jag fattade ingenting. När det blev min tur tog jag bara clementinerna och kakorna jag hade lagt ner, resten lämnade jag kvar.
När jag gick mot utgången stod han där och väntade. Han tog min kasse, märkte direkt att något inte stämde med vikten, kikade ner och frågade förvånat: “Var är resten?”
Jag pekade bara mot affären vi varit i. Han ropade efter mig, kallade mig snål och att jag kunde väl ha betalat allt när jag ändå var där, och att jag bara förstörde hans tid.
På vägen hem kände jag mig mest förvånad och rätt nöjd med att jag stod på mig. Man får väl ändå dra gränsen nånstans, tänkte jag.
