Alltså, vet du, jag har aldrig kunnat vara likgiltig inför människor. För ett par år sedan flyttade jag från en liten by upp till Stockholm. Och jag fattar fortfarande inte riktigt hur folk bara kan gå förbi någon som behöver hjälp, eller hur man kan kasta ut en kvinna med barn bara för att hyran inte är inbetald för månaden. Visst, det finns undantag men ändå.
Det här var 2007. Jag var på väg hem från jobbet. Stannade till på ICA för att handla lite. Precis vid entrén stod det en kvinna med ett litet barn, och de fångade min uppmärksamhet direkt. Mamman såg helt slut ut, och ganska irriterad.
“Vad vill du?” fräste hon åt pojken.
“Jag är hungrig, mamma,” svarade han tyst.
Bredvid gick det föräldrar med barn som bar på kassar fulla med mat. På kläderna såg man att pojken verkligen inte hade det lätt. Mamman tappade det och knuffade pojken åt sidan. Sen skrek hon att han förstört hennes liv. Efter det här stack hon bara iväg, ingen aning vart, och lämnade barnet där.
Jag blev helt paff. När pojken märkte att hans mamma försvunnit satte han sig bara på marken och började gråta. Inget skrik eller så, bara den där tysta, ledsna gråten när någon blir lämnad.
Jag fick så ont i hjärtat av att se honom, men tänkte ändå att mamman nog skulle komma tillbaka snart. Halvtimmen gick och ingen dök upp. Och ingen annan brydde sig heller, märkte jag. Jag stod till sist inte ut längre utan gick fram och försökte trösta honom. Kändes lite märkligt du vet ju hur folk kan misstänka saker när en vuxen går fram till någon annans barn. Men ärligt talat, folk bara gled förbi utan att bry sig.
Till en början var han rädd för mig, men när jag ropade till en väktare så började han prata lite. Han berättade att han hette Viggo, och var fem år. Medan vi försökte lista ut vad vi skulle göra köpte jag lite kanelbullar och mjölk till honom. Först ville han inte ta emot, men sen åt han med sådan hunger att det kändes i bröstet.
Senare visade det sig att han inte hade fått något att äta alls den dagen. Hans mamma hade bara försvunnit, ingen visste vart. Jag hade inget val vi fick lämna över Viggo till socialtjänsten så de kunde leta rätt på hans mamma. Men det kändes liksom inte som att det var slut där mellan mig och honom. Tur att jag hade vänner som jobbade i socialen, så jag kunde höra hur det gick för honom.
Så småningom fick jag veta att mamman varit ensamstående. Hans pappa hade stuckit tidigt. Innan Viggo föddes hade hon haft ett jobb, men sen skyllde hon på att graviditeten förändrat allt och att han förstört hennes liv och det sa hon ofta också, tydligen. Till sist hittade de henne, men hon ville verkligen inte ha honom lämnade bara ett papper och sa att det var lika bra att han tog sig till ett familjehem.
Viggo grät och bad att han skulle få följa med henne hem, men hon bara vände och gick. Att läsa hennes brev gjorde jätteont.
Två år senare lyckades jag till slut adoptera Viggo. Det var en massa papper och byråkrati så han var tvungen att bo ett tag på barnhemmet. Jag gick och hälsade på honom hela tiden, tog med små presenter och försökte göra det så bra som möjligt för honom. Några av mina vänner undrade varför jag ens orkade bry mig om någon annans barn.
Tiden gick. Jag tänkte knappt på att min son blev äldre för varje år. Och vet du, jag har aldrig ångrat att jag adopterade honom inte en enda sekund.
