26 mars
Ibland undrar jag om man verkligen kan vänja sig vid att vara annorlunda. Pappa har alltid sagt att vi är hans flickor, men alla såg ju mina systrar, Linnea och Moa, var vackrare än barndomssommaren. Människor smög ibland in för att få en skymt av dem. Själv var jag bara liten och klen och med en liten puckel på ryggen, men med ögon så stora att folk brukade säga det såg ut som blåklintsjöar. Jag borde kanske ha varit ute och hjälpt till på åkern eller skött huset, men jag hann aldrig ikapp systrarna. Allt gick trögare för mig.
För Linnea och Moa var det alltid grabbar i köket, friarbesök om kvällarna. Men mig lilla Rut var det inte någon som ens sneglade åt.
Så hörde jag hur de sa: Vi gifter oss inte förrän Rut också fått någon! Tiden gick, men ingen friade. De sminkade mig och klädde mig i det bästa jag hade, men inget hjälpte. Väninnorna skrattade bakom ryggen: Ni blir gamla innan Rut fått någon! Jag hörde dem, och det högg till i mig inte för egen del, utan för systrarnas skull. Till slut bestämde jag mig: Jag orkar inte längre vara till bekymmer. Jag går min väg till stan, kanske kan jag få arbete hos någon.
Så en natt packade jag min lilla väska, smög tyst genom huset när de andra sov och gav mig av. Månen lyste så att vägen glittrade i silver, och jag gick snabbt, utan rädsla. Men när jag närmade mig skogen blev det kallt i magen. Tänk om det fanns björn här? Men det var bara att fortsätta. Jag gick och gick tills gryningen började färga horisonten. Tröttheten sköljde över mig, så jag kröp in bakom en hasselbuske, lade min sjal över huvudet och somnade.
Jag vet inte hur länge jag sov, men jag vaknade av ljudet av en yxa. Bara någon meter bort föll en torr gran med ett brak. Jag blev som stelnad där jag satt tills en gammal man kom fram ur skuggorna. Han var kort, men axlarna breda och skägget snövitt, och han höll yxan i handen.
Jag var livrädd, men han log: Räds mig inte, lilla vän! Jag ska dig inget ont. Jag svarade: Vem är du, farfar? Jag höll på att få en gran i huvudet!
Han berättade att han var skogvaktare, bodde ensam i en liten stuga och hämtade ved. Han undrade varför jag var ensam mitt i skogen, så jag berättade min historia, min sorg. Han lyssnade länge, strök sitt skägg och sade: Du är godhjärtad, det märks. Stanna hos mig, jag blir glad för lite sällskap! Om du tröttnar hjälper jag dig in till stan.
Så blev det. Han vandrade ut bland träden om dagarna och jag passade hemmet. Det var enkelt bara lite hushåll att ta hand om och tid att vila. Farbrorn var snäll och full av skratt, och han kunde berätta historier så man blev kvar långt efter sängdags. Han lärde mig samla örter och bär, visade när jag skulle plocka dem och hur man torkade dem för vintern. All kunskap han hade delade han med mig som om jag vore hans eget barnbarn.
Men tiden har sin gång. En dag blev han sjuk. Jag grät länge, men han sa: Oroa dig inte, Rut-lilla, allt har sin tid. När jag är borta, gå hem igen. Använd allt jag visat dig, och hjälp människorna. Han dog den natten. Jag begravde honom i gläntan och packade min väska.
När jag kom hem till byn hade Linnea och Moa gift sig med två bröder och bodde med deras familjer i det största huset. De blev så glada att se mig igen! Jag fick en egen liten kammare, och hjälpte systrarna. Det dröjde inte länge förrän de märkte vad jag lärt mig. Jag visade dem hur man gödde jorden bättre, hur man botade sjuka djur och människor med örter och teer, och hur man blev av med ogräs på bästa sätt. Det såg ut som magi djuren var pigga, skördarna blev dubbla, barnen slutade nysa. Vi levde gott och skrattade mycket.
Rykten om mina kunskaper spreds. Folk kom hela vägen från Halmstad och Laholm för att fråga om råd. Jag tog aldrig någon kronor för hjälpen, bara ibland fick jag något ägg eller en sjal. De urfattiga behövde inte ge mig någonting.
Men i byn bodde också gamla Stintan, hon som folk kallade för Häx-Stina. Hon var vis, men hade ett skrämmande rykte och människor gick helst en omväg om hennes lilla gråa stuga. Nu kom färre till henne och fler till mig, och det gjorde henne ilsken. Hon funderade länge på vad hon skulle göra, och en dag dök hon oväntat upp:
Goddag, kära Rut, hur står det till? pep hon.
Välkomna in, Stina, sa jag så vänligt jag kunde.
Åh, värken i armen tar knäcken på mig, snälla du, kan du hjälpa?
Kom och sitt ner, så tittar jag på den, sa jag, tog hennes hand försiktigt och kände på armen.
Är det verkligen denna som värker? undrade jag. Men hon envisades med att det värkte så att hon knappt kunde dricka sitt kaffe.
Jag undersökte, men kände ingen värk eller svullnad. Hon skrockade: Tja, kanske det känns bättre bara av att prata med dig! Tack, Rut, du är en pärla. Här, ta detta spegel du som är så ung och vacker kan behöva den.
Jag tackade snällt och sa: Låt goda ord vara starkare än onda, Stina.
Men spegeln var inte som andra, det kände jag direkt.
Tiden gick och plötsligt märkte jag hur ryggen blev rakare, jag gick inte längre haltande, och när jag speglade mig lyste mina ögon starkt och glädjen bubblade. Men Stina såg att hennes trolleri inte hade någon makt över mig, så hon kom igen, sjukare än sist svag i benen, krökt och risig.
Jag kokade te av mina bästa örter och förklarade hur hon skulle göra, och hon räckte mig en skuren kam i ben: Flickors hår måste tas om hand du är så vacker nu, du måste pyssla om dig!
Jag tackade ännu en gång, lika vänligt som tidigare och önskade henne allt gott.
Snart gick det rykten i bygden jag var nästan oigenkännlig: kinderna rosiga, håret tjockare, kroppen stark och rak. Stina däremot tynade bort, kroppen nästan skör som en död gren, benen orkade inget mer. Hon låg till sängs och ropade på mig.
Systrarna avrådde mig: Gå inte dit, Rut! Hennes stuga sjuder av ondska! Men jag log bara: Morgondagen får visa.
Nästa morgon tog jag min finaste klänning, tvättade mig i källvatten och packade en korg vildhonung, äpplen, örter. När Linnea och Moa såg mig häpnade de: Du har förvandlats vad har hänt?
Jag gick till Stinas gråa stuga. Jag ville öppna grinden, men den slog igen framför mig. Bakom dörren hördes oljud, som av stockar som slogs och röster som kraxade och bräkte. Ingen öppnade.
Stina! ropade jag, Släpp in mig, jag har gåvor med mig! Men hon svarade inte, och inne i stugan lät det som om en flock kor på besök mötte en skock hundar.
Folk hade samlats utanför och stirrade storögt ingen hade sett något liknande: stugan skakade och bultade som om jordbävning pågick! Jag satte korgen på grusstigen och vinkade adjö.
Då vällde svart rök ur skorstenen, ormar av kråkor flög ut genom fönstren, och hela stugan svartnade, krympte och vittrade till en askhög. Solen bröt igenom molntäcket, och i ett ögonblick var allt lugnt igen.
Det var Stinas egen elakhet som åt upp henne! viskade någon. Rut var för god inget ont bet på henne, all ondska gick tillbaka till den som sände ut den!
Efter den dagen blev jag gladare, och ännu rakare och friskare. En pojke i byn började hämta vatten till oss varje kväll, och efter ett år var vi gifta. Linnea och Moa var så lyckliga för min skull! Där Stinas stuga en gång stått växte nu hallonsnår så stora att hela byn brukade plocka där. Snart började man kalla byn Hallunda av alla bär.
Jag tänker ibland, när vinden viner utanför, att om man bara håller fast vid godheten, då kan till och med det svåraste vända. Och ibland får de minsta av oss de största gåvorna.
