Förra månaden blev jag äntligen farfar. Jag svävade på små moln av lycka och såg verkligen fram emot den dag då vi skulle få träffa det lilla barnet. Men vi är inte välkomna. Min svärdotter visar tydligt sitt missnöje varje gång vi försöker närma oss. Vi hade med oss presenter, gåvor och till och med lite kontanter, men ändå blir hon bara obekväm när vi dyker upp. Även min svägerska uppför sig likadant.
Jag känner mig sårad, eftersom jag ändå är farfar. Min svärdotter har varit otrevlig både mot mig och min dotter, trots att Ylva bara ville dela med sig av några goda råd. Ylva har själv tre barn, så hon vet vad hon pratar om. Men som om det inte var nog, skickade svärdottern tillbaka hälften av presenterna. Tydligen har nyfödda ingen användning för nallebjörnar. Visst, men när de växer upp så kommer allt till användning. Varför agera så här?
När vi väl var på besök blev vi inte ens bjudna på en kopp kaffe. Min son satt tyst med blicken sänkt han är verkligen inte den som bestämmer där hemma. Vi körde hem och jag grät i bilen, besviken över en så kylig mottagning.
Sen dess har jag bara sett mitt barnbarn på bilder. Jag vågar inte längre hälsa på. Jag bjuder mina barn hem till mig, men min svärdotter vill aldrig följa med. Jag bad min son att komma till parken med barnvagnen, men han kunde inte. Hans fru har verkligen järnkoll på honom och låter honom inte göra någonting på egen hand.
Hon ger dessutom barnet modersmjölksersättning istället för att amma, för att slippa besväret. Hon tror att vi ska döma henne för det, och därför vill hon inte träffa oss alls. Men det spelar ingen roll för mig! Bara jag får chans att se mitt barnbarn. Jag tänker verkligen inte säga ett ont ord till henne, för varje mamma gör på sitt eget sätt.
Tidigare hade jag och min svärdotter ett riktigt bra förhållande, likaså med hennes föräldrar. Men efter att lilla barnbarnet föddes, känns det som om någon bytt ut henne! Jag har aldrig sårat henne, så varför har hennes attityd mot mig förändrats så drastiskt? Mina väninnor förstår inte hur jag kan ha fått barnbarn, men ändå inte får träffa honom.
Min mamma skrev över lägenheten på mig för längesen. Tanken var att sälja den och dela pengarna lika mellan min son och min dotter. Men efter det som hänt nu är min fru emot det. Hon tycker att det är klokare att hyra ut istället för att hjälpa sådana otacksamma barn. Och jag börjar faktiskt hålla med, för när man blir gammal verkar det inte finnas någon som vill ta hand om en. Det är sorgligt, men det är verkligheten.
Jag har lärt mig att man inte kan tvinga någon till närhet. Det måste komma från båda håll. Och ibland får man hitta sin lycka i de små ögonblicken, även när livet inte blir som man hoppats.
