Vi körde på E4:an, genom norrländska skogar där dimman låg tät och regndropparna smattrade mot rutan. Allt var stilla, och jag pratade lågmält med min man Per om hur skönt det skulle bli att snart vara hemma i Umeå. Plötsligtutan förvarningdök en enorm brunbjörn upp på vägen, bara någon meter framför bilen. Per hann med nöd och näppe trampa in bromsen, bilen sladdade till, och mitt hjärta stannade nästan.
Björnens massiva kropp reste sig långsamt på bakbenen, väldig och skrämmande i regnet, och han stirrade rakt in genom framrutanspänd, vaksam, som om han vägde oss på en osynlig våg. Jag var säker på att vi hamnat mitt i ett angrepp. Han tog ett långsamt steg mot bilen, så självsäker men ändå så oberäkneligoch adrenalinet steg. Jag tänkte förskräckt att inte ens de låsta dörrarna och tjocka rutorna kändes som något skydd längre. Allt vi kunde höra var vårt eget andhämtning och den långsamma björnens flåsande.
Per lade hastigt i backen och började rulla undan, försiktigt, försökte hålla ögonkontakt med björnen men ändå undkommavi visste båda att om det blev en attack hade vi nästan ingen chans. Jag satt stel av skräck, följde varje rörelse björnen gjorde med mina ögon fastnaglade vid hans.
Men så hände det otänkbaranågot som skulle förändra allt. Plötsligt, ett fruktansvärt brak! Ett uråldrigt granträd, rotat vid vägkanten, välte över vägen med ett dån som fick marken att skälva. Det landade bara någon meter från ossom vi inte stannat av björnen, hade det krossat bilen. Jag blev kall och varm om vartannat, tårarna brände bakom ögonlocken.
Björnens öron ryckte till av ljudet. Han vände blixtsnabbt omoch på ett ögonblick hade han försvunnit in mellan träden, hans tunga siluett slukades av det mörka skogsbrynet. Plötsligt var allting tyst igen, som om inget hänt. Bara min skälvande andhämtning hördes i bilen.
Resten av vägen kunde jag inte sluta tänka. Ville björnen skada oss? Eller försökte han varna oss, få oss att stanna innan trädet föll? Eller flydde han bara ljudet, lika rädd som vi? Jag vet fortfarande inte svaret. Men den där blicken från björnens ögon kommer jag aldrig glömmaaldrig i livet.
