Vår resa började för över femton år sedan, när jag och min man slog på stort och gifte oss. Till en början bodde vi hemma hos min svärmor i en liten tvåa i Uppsala och slet tillsammans på en konservfabrik – inte precis glamouröst, men ändå ganska mysigt. Några år senare fick vi ett rum i ett kollektiv i Sundbyberg och livet kändes plötsligt mycket bättre, lite mer vuxet. Jag insåg att min mans karriär såg lovande ut, så jag puffade honom mot högre studier, medan jag själv höll ställningarna hemma och tog hand om blöjor, städning och rapportskrivande.
Jag skrev hans tentor, uppsatser och färdiga projekt han behövde för att få sitt examensbevis och lite bättre position på jobbet. Min egen karriär blomstrade inte precis som en svensk sommaräng trots universitetet slutade det med att jag mest spelade andrafiolen. Men jag tyckte ändå livet var fint när familjen var lycklig.
När vår son växte upp och vi väntade vår dotter, Märta (för ingen svensk flicka heter något annat), klev jag tillbaka in i arbetslivet. Som vanligt fick barnen regelbundna förkylningar – och med svensk vabba-kultur blev det många dagar hemma med alvedon och näsdroppar, och min närvaro var ständigt viktig. Trots allt var jag ändå tacksam och lite ironiskt nöjd. Familjens kärlek och skratt det väger upp en och annan vabdag.
Min man tog jobbet på större allvar, och vi lyckades till slut köpa en rymlig lägenhet i Tyresö, så att barnen fick varsitt rum och vi kunde dra ner på konflikterna om leksaker och pysselsaker. Men ju bättre det gick för honom, desto mindre såg vi av honom hemma. Snart började jag räkna minuterna hemma med honom, och de blev färre och färre.
Så en dag händer det som absolut alltid händer någon annan fast denna gång var det min tur. En gammal kollega informerade mig att min man hade en affär, och då blev jag nästan som Astrid Lindgrens karaktärer bestämde att ta tag i saken! Jag dök upp på hans jobb i Norrmalm och konfronterade hans älskarinna, och bad henne snällt att släppa min familj ifred. Hon visade dock kall svensk nonchalans och gjorde bort mig framför alla på fikarasten, utan en minsta skamkänsla.
När min man dök upp var han, precis som en klyschig snubbe i en svensk TV-serie, tvungen att erkänna allt: otrohet och önskan om skilsmässa, trött på sitt dubbelliv. Han anlitade de bästa advokaterna i Stockholm och lämnade mig och barnen med noll och inget, direkt från vår gamla bank i kronor till hans nya liv och brydde sig inte nämnvärt om vår ekonomi eller boendesituation.
Han var redan helt inne i sin nya relation, och jag fattade knappt hur jag skulle orka. Tack och lov ställde mina föräldrar upp de hjälpte mig att köpa en liten lägenhet ute i Bandhagen, och jag fick ett halvtidsjobb på lokala biblioteket. Sakta blev livet mer hanterbart, även om kontot aldrig riktigt dignade av kronor.
Ett år senare dök min före detta man upp med hängande huvud, arbetslös, dumpad av sin nya kärlek efter att han klantat till det riktigt ordentligt med en cykelolycka. Han bad om hjälp, men kunde förstås inte be om ursäkt för sveket istället betedde han sig högfärdigt som om jag var någon slags Fröken Konsult.
Till hans stora förvåning tackade jag nej. Han lämnade oss utan vare sig hus eller Ikea-soffa, så nu är det min tur att sätta barnen och mig själv först precis som han en gång prioriterade sitt eget liv. Livet är ändå rätt lustigt.
