Två vuxna barn och inte ett enda uns hjälp att få från dem. De kommer på besök som om de checkar in på Yasuragi redo att mysa. Och jag? Ja, jag är tydligen någon slags hotellpersonal: jag ska ta emot, bjuda på logi, utfodra och städa. Inte ens ett förslag om hjälp, för att inte tala om en tia eller ja, en hundralapp till och med.
Jag har en son och en dotter. För mig är de alltid mina barn, men i verkligheten är de fullvuxna personer med egna familjer. Min son har två barn, min dotter har ett barn än så länge. Jag bor kvar i mitt lilla hus ute på landet, så barnen och barnbarnen kommer ofta förbi. Men alltså, varje år känns de där besöken mer och mer som ett träningspass i städning.
Barnen är så vana att dyka upp här som om jag driver en spa-anläggning. Allt från handling till matlagning till att bädda sängarna och fylla kylen är mitt jobb. Och visst, så har vi alltid gjort det hängde kvar sedan mamma höll i släktmiddagar: mat på borden och hemtrevnad. Men jag och min syster vi hängde oss inte fast i mammas ben och motade undan hennes disk. Vi begrep ju att det var tufft för henne att rodda allt ensam. Därför diskade vi själva, tog hand om barnen och hjälpte mamma att storstäda, handlade mat. Hon behövde aldrig be om hjälp.
Nu då? Barnen kommer till mig, diskar en tallrik och får ett tack som om de städat hela huset. Sonhustrun och svärsonen är det inget att säga om de är ju gäster, vi har vår svenska tystnad oss emellan. Men att mina egna barn är totalt handfallna inför hushållsarbete det gör mig lite … ja, snopen. De kommer, äter, ser på TV och lämnar glatt barnbarnen hos mig när de sticker på besök eller jogg till sjön. Och där står jag, som diskproffs, lunch- och middagsfixare, golvtorkare och barnvakt. Huset liksom svämmar över av aktivitet, och jag får knappt dricka mitt kaffe i fred.
För varje år får jag lite mer ont i ryggen, och tid vid spisen är lika lockande som bakfylla dagen efter midsommar. Men min gamla svenska uppfostran hindrar mig från att bara lägga ner och strunta i allt. Man kan ju inte ta emot gäster hur som helst det finns traditioner att följa. Jag är helpeppad på fredag, men när de åker hem på söndag är jag i behov av spa eller akut vila. Och sen tar det mig en vecka att bli människa igen.
Lite hjälp hade varit skönt, men att be om hjälp känns otroligt obekvämt. Tänk om barnen tror att de gjort mig besviken, eller tar illa upp! Och jovisst, jag blir glad av att ha dem här, men det är tungt att sköta allt själv. Det finns ju saker att göra i huset som jag inte längre orkar, men jag skäms för att nämna det. Och barnen de har ju egna jobb, ska de behöva arbeta här också?
Vad ska man göra? Min svenska uppfostran har lärt mig att bita ihop och klara allt själv det ordnar sig men nu är jag grundligt trött. Jag har faktiskt behov av hjälp, så är det. Samtidigt känns det nästan genant att ens ta upp saken, vi i Sverige är ju så vana att klara oss själva, gnissla tänder och låtsas som ingenting, precis som våra egna föräldrar gjorde. Så där sitter jag och har det jobbigt, men får inte ur mig ett ljud. Det är varken riktigt hemskt eller riktigt bra bara typiskt svenskt lagom. Jag kan för mitt liv inte begripa varför mina barn inte fattar att jag numer varken har två hjärtan eller någon ungdomlig motorkropp. Ingen att bli riktigt arg på, men ändå känns det lite sorgligt. Har ni något knep? Jag har verkligen kört fast.
