Min svärmor och snålhet är en och samma varelse ibland känns det som om hennes hjärta är gjort av billiga Marabou-bitar. Hon tycker det är fullständigt meningslöst att köpa något nytt till en nyfödd när vi har kusiner och fastrar vars barn vuxit ur sina kläder. Du kan säkert föreställa dig hur det är att få plagg som vandrat genom halva Östergötland och känns mer som trasor än kläder. Är det verkligen såna gåvor jag behöver?
I början bodde vi i en hyreslägenhet i Malmö och svärmor höll sig på avstånd. Men sedan, när vi köpte ett radhus ute i Sundbyberg, blev hon plötsligt projektledare för hela renoveringen, klädd i sin urblekta vinterjacka från 1989. Kakel kan min vän Tage fixa, sa hon. Elen tar min brors exfrus kusin hand om vi sparar pengar. Man måste ju vara förnuftig.
Resultatet av dessa proffs: kvalitén var nästan som resterna från VM i dåligt hantverk. Jag har ju sett hur hennes eget kök ser ut varenda platta lutar, och att gå barfota där är lite som att klättra på grova klippor i Bohuslän. Självklart ville jag inte ha samma förödelse, och när jag sa nej till hennes erbjudanden kallade hon mig slösaktig och anklagade mig för att bara elda med våra kronor.
När vi sedan skulle byta ut möblerna öppnade nästa drömakt sig. Svärmor ringde runt till varenda släkting norr om Skåne och började samla soffor, vitrinskåp och mattor äldre än Melodifestivalen. När jag tackade nej på ett artigt sätt spådde hon att sånt slöseri snabbt skulle leda oss mot ruinens brant.
Min man, Erik, stod på min sida. Vi tjänade faktiskt tillräckligt för att möblera vårt hem utan att behöva valla runt på prångliga loppisfynd. Vi gjorde allt precis som vi ville, trots hennes protester, och ibland kändes det nästan som vi skrämdes av hennes irritation.
Jag måste få säga det redan nu jag är ingen pippi som plockar på mig allting bara för att det är gratis. Min syster Frida ger mig ofta kläder, men de är fina, rena och håller stilen. Jag vill helst köpa några nya, mjuka saker till mitt barn kvalitet istället för kvantitet, även om det kostar ett par extra svenska kronor.
Varför kastar du ut pengarna? frågade svärmor och lyfte på ögonbrynen så högt att de nästan försvann under luggen. Vi har ju så många barn i släkten!
Alla visste att de där kläderna byttes och vandrade genom så många hem att man kunde bygga ett lapptäcke av historier om dem. När jag såg dem låg de i en kasse och såg ut som startmaterial för ett tvättäkta klädloppis: fläckiga, trasiga, håliga, saknade både dragkedjor och knappar.
En annan släkting kom med en barnsäng som enligt henne tillhört hennes syssling. Sängen hade inga spjälor men hennes make, Bengt, skulle självklart laga den med gaffatejp. Vi tog med den till landet och köpte en sprillans ny vagga från IKEA även om svärmor såg ut som om jag just ätit middag för trehundra kronor i Stockholm.
Titta på dom rika! Du är så självklar med dina pengar nu, men när du är hemma med föräldrapenning i månader kommer du lugna dig. Då ska du minsann inse att du borde ha lyssnat på mig, innan du börjar knorra!, vrålade svärmor med sin Mälaren-röst i telefonen.
Jag bryr mig faktiskt inte om hon är stött eller inte, för jag har rätt att värna om mitt barns välmående på mitt sätt. Skulle ekonomin kärva lär mina egna föräldrar, som alltid haft falukorv i frysen, aldrig överge oss. Vi kommer varken vissna eller gå under om vi tackar nej till svärmors eviga gåvor, och i drömmen ser jag hur trasiga kläder flyger ut genom fönstret som snöflingor över hela Sverige.
