Jag fyllde nyligen sjuttio år. Min hustru, tragiskt nog, hann aldrig fira sin egen födelsedag hon gick bort. På min stora dag var jag omgiven av mina tre söner, deras fruar och mina barnbarn. Hela mitt liv har jag längtat efter en dotter, och nu, i desperation, ber jag mina barn om ett barnbarn, en flicka. De lovar mig att det ska bli så.
Nästa morgon går jag till kyrkogården för att besöka min hustru. Där träffar jag min gamla väns hustru det visar sig att även han nyligen har gått bort. Vi börjar prata, minns vår ungdomstid. Vi sätter oss på ett café, och hon börjar fråga mig ut.
Du brukade ju träffa en kvinna från Skåne varför blev det aldrig något mer?
Ja på den tiden var det annorlunda, hennes föräldrar ville att hon skulle gifta sig med någon från deras hemtrakt och jag var från Norrbotten.
Har du någonsin kontaktat din dotter?
Vilken dotter?
Ja, vilken dotter? Din dotter heter Linnea. Din vän, när hon upptäckte att hon var gravid, skickade hennes föräldrar henne till landet. Hon fick veta att du gift dig med någon annan, så hon berättade aldrig för dig.
Jag skyndade hem, vet inte hur jag skulle kunna berätta det för mina barn tänkte att de kanske skulle döma mig för att jag söker min dotter nu.
Men barnen stöttade mig, de sa att de alltid drömt om att få en syster. Vi började leta. Det visade sig att min dotter från Skåne nu bor i Stockholm. Sökandet blev lättare vi visste namn och efternamn. Jag var sjuk då, riktigt sjuk, men hoppet levde.
En vecka senare vaknar jag på mitt rum, en man sitter bredvid mig. “Du gjorde rätt du lyckades”, säger han. “Jag var tvungen. Jag letar efter min dotter. Alla väntar på mig där hemma.” “Jag ser att din släkt aldrig kan hållas borta. Läkarna svär redan, dina anhöriga samlas under fönstret varje dag. Faktiskt, nu är de där.”
Han hjälper mig till fönstret. Mina söner, deras fruar, barnbarnen, en gammal dam och hennes dotter står under fönstret, och en liten flicka med svart hår springer hit och dit.
“Det är hon! Det är min dotterdotter! Jag har fått en dotterdotter!”
