22 januari
Jag har ofta tänkt på min barndom, särskilt nu idag på min födelsedag. Jag, Olof Svensson, växte upp hos min älskade morfar Stig, eftersom jag visste väldigt lite om min mamma och min pappa lämnade oss tidigt för att försöka slå igenom som musiker i London, men hans dröm gick aldrig i uppfyllelse. Ibland kunde jag inte hjälpa att känna mig avundsjuk på mina vänner på förskolan i Malmö deras föräldrar köpte fina kläder och bjöd på kanelbullar efter dagis. Morfar kämpade hårt, jobbade både på posten och som vaktmästare bara för att vi skulle klara oss. Därför hade jag sällan nya kläder; jag fick använda morfars utslitna ylletröjor och lekte med färre och äldre leksaker än mina klasskamrater.
När min födelsedag närmade sig, drömde jag om att få en stor brandbil i plast eller kanske ett Nintendo, som Erik och Linus hade. Någonstans inom mig hoppades jag på ett mirakel, så jag skrev en uppmärksam och högtidlig önskan till en trollkarl. Snälla magiker, låt mig få något magiskt på min födelsedag.
Men på morgonen såg jag bara en gammal yllesocka under min kudde morfars strumpa med en enda liten chokladpralin i. Tårarna började rinna; hela luften kändes tung av besvikelse. Då kom Stig in i mitt rum, satte sig bredvid mig och la armen om mina axlar:
Du behöver inte vara ledsen, Olof. Vet du vad? Den där strumpan är inte vanlig den är magisk! Varje morgon kommer den att ge dig en choklad. Det är trollkarlens bästa trick. Han måste ha råkat få tag i min socka och förvandlat den!
Jag torkade bort tårarna, stirrade på sockan och kunde inte låta bli att undra: Tänk om det verkligen är sant? Från och med den dagen låg det verkligen en chokladbit i strumpan varje morgon. Jag började berätta om min magiska strumpa med stolthet för mina vänner på dagis. Jag kan minnas deras blickar just då var jag den som hade något alldeles speciellt.
Åren gick, och så småningom förstod jag sanningen det var morfar som smugit dit chokladen. Men jag blev aldrig arg för den lilla vitlögn han berättat. Tvärtom när jag insåg allt slit och all kärlek han gav mig, fylldes jag av värme varje gång jag såg strumpan.
När jag vuxit upp, tagit examen i Lund och fått ett jobb på banken, blev jag kvar hos Stig och min familj i vårt hus utanför Malmö. Jag och morfar åt ofta ärtsoppa och pratade om gamla minnen. På min senaste födelsedag ville jag ge tillbaka något magiskt till honom så jag gav honom en strumpa med ett broderat grönt äpple. Han blev otroligt glad och utropade, med glimten i ögat, att strumpan nu varje morgon gav honom ett magiskt äpple.
Den där magiska kopplingen mellan mig och morfar lever kvar än idag fylld av tacksamhet och kärlek för varandras små underverk.
