När jag bara var en vanlig knegare, som slet på som alla andra för en löjligt låg lön ja, då älskade hela släkten mig plötsligt. Blev inbjuden till alla julbord och kräftskivor, fick hjälp om jag någon gång behövde något (som att bära ut en trasig spis eller hämta tv:n på Black Friday).
Men till slut fick jag nog av vardagen, bestämde mig för att starta mitt eget företag från scratch. Problemet var ju bara det där med pengar hade inte ett öre att lägga undan. Mina föräldrar hade dött när jag var nitton, efter en bilolycka, så dom var ju inte kvar att fråga.
Min moster Ingrid hade gift sig uppåt; gubben hennes Olle var tämligen burgen, så jag tänkte naivt nog att det här löser sig kanske ändå. Jodå, jag bedrog mig.
Moster Ingrid förklarade pedagogiskt att eget företagande var ett farligt skitgöra och vägrade slänga in ett öre i potten. Och du, jag klandrar henne faktiskt inte hade jag varit i hennes skor hade jag antagligen gjort likadant. Hennes liv, hennes pengar. Det köpte jag. Ingen idé att gråta över spilld pilsner, liksom. Banklån var inte aktuellt heller; räntorna får en att gråta blod. Så jag fick vackert vända på varje krona, dra ner på allt (även maten!), skaffa extrajobb och spara rubbet för att ha råd.
Efter ett tag klarnade tankarna. Jag visste exakt vilken bransch jag ville in i, allt jag behövde ha, hur mycket pengar det krävdes och att jag måste hålla ut även när min plånbok skrek i protest. Drömmen om eget hade följt med mig sen barndomen, och nu hade jag i alla fall chansen att bita i. Men det som sved mest var moster Ingrids små pikar. Varje gång jag dök upp hördes det över hela köket:
Nämen, så viktigt besök företagaren har minsann anlänt! Ska vi bocka och buga, eller duger det med vanlig fika?
När jag till slut lyckades öppna min första lilla byrå här i Göteborg, då backade plötsligt hela klanen undan särskilt moster Ingrid. Jag vek mig inte. Jag hade sällan varit mer motiverad. Ett och ett halvt år senare hade jag flera kontor över hela stan.
Så ringer moster en dag nu är hon skilsmässa och har knappt råd med knäckebrödet längre. Hennes dotter (Rebecka, förstås bara klassiskt svenskt går för sig!) skulle in på universitetet och behövde både pengar och boende. Plötsligt fanns jag igen.
Jag tackade vänligt men bestämt nej. Skulle expandera byrån till andra städer Malmö, Umeå, kanske till och med Visby! och det slukar tusenlappar. Rebeckas studentlägenhet kvalade tyvärr inte in som första prioritet. Moster Ingrid tog det precis som väntat: iskyla och total tystnad, även om hon knappt pratat med mig innan ändå
Nu har jag filialer lite överallt. Företaget blomstrar. Rebecka bor fortfarande kvar hemma hos mamma och ingen i släkten vill ta emot henne de blev ju en smula brända av moster när det begav sig. Och där står hon, moster Ingrid, med sina pengar borta och sin högmodiga min, medan jag äntligen kan låta någon annan värma glöggen på familjefesten.
