Vem vet vart livets flod ska vända
Hela den senaste månaden har Björn varit så tystlåten och frånvarande. Hans fru, Majken, såg oroligt på honom och funderade:
Han har nog blivit sjuk, han fyller ju ändå fyrtiofem snart och vi ska ju fira honom på caféet. Det är bara att ta honom i handen och dra till vårdcentralen. Jag känner en läkare där. Han får väl ta lite prover, och det ena med det andra
Majken pratade om sina bekymmer och funderingar med sin bästa väninna Carin, som plötsligt sa:
Min Lasse blev likadan när han träffade en annan kvinna. Han gick där hemma som en fällkniv.
Nu pratar du konstigt, Carin. Varför jämför du din Lasse med min Björn? svarade Majken irriterat.
Och varför skulle Björn vara bättre än min Lasse?
Det är just det han är inte bättre! Din Lasse är stilig, charmig, livets glada gamäng, visst? Min Björn kan knappt få fram två meningar. Jag friade till honom själv när vi var unga, och hade jag inte flyttat in hos honom hade han nog fortfarande gått ensam.
Förra året råkade Carin på Lasse med en annan kvinna. Majken försökte trösta:
Släpp honom bara, ta hand om dig själv, sluta gråta och sparka ut honom, han är inte värd dig.
Carin gick all in: kastade ut Lasse, sprang på krogen och flörtade vilt med alla möjliga män, klippte håret kort och sa till alla att hon bytte stil. Majken såg på väninnan med fasa. Det var inte riktigt de slags förändringar hon hade föreslagit; hon menade ju typ att ta några kurser, börja dansa, utbilda sig kanske börja träna och ta hand om sig själv.
Efter ett tag förlät Carin ändå Lasse. Majken kunde inte begripa sig på henne.
Jag skulle aldrig förlåta Björn, tänkte Majken.
Hon och Björn har varit gifta länge, det börjar närma sig tjugosex år nu. De känner varandra utan och innan, de har gått igenom så mycket ihop, fostrat två söner, och nu är det väl snart dags att planera för stilla pensionärsdagar. Än är de ändå inte så gamla; jubileet måste firas ordentligt, hon hade redan pratat med släkten Björn skulle få veta allt senare.
De gifte sig precis innan de tog examen från universitetet. Träffades på en vandring, pluggade på olika institutioner, men visade sig bo i samma stad, i Västerås. På fjärde året ordnade båda institutionerna en gemensam friluftsvecka inte alla var med dock. Runt lägerelden var det Majken som först lade märke till tyste Björn. Hon tvekade lite i början men började sedan umgås mer, tog nästan rollen som hans mentor hon lagade t o m hans skjorta han rivit upp på en gren.
Björn bar hennes tunga ryggsäck och så blev de vänner, vänner som gradvis blev kära. Majken tog initiativet. Hon var första som erkände vad hon kände.
Björn, jag tror faktiskt jag har blivit kär i dig.
Och han svarade stilla, nästan förvånad:
Majken, jag tror jag känner likadant.
Efter det sa hon rakt ut:
Då måste vi bo ihop. Jag flyttar in och så ansöker vi om giftermål på en gång.
Han sa aldrig emot. Hon tog hennes saker och flyttade in där Björn bodde med sin gamla farmor, Rut. Björns pappa blev överlycklig, för farmor Rut var hans mor. Men Björns egen mamma pratade aldrig särskilt med Rut. Hon ville inte ta hand om sin svärmor, så Björn, godhjärtad som han är, flyttade in till henne. Men nu tog Majken över ansvaret.
Björne, sa farmor Rut, din Majken är så duktig, företagsam, och allting ordnar sig för henne. Ta hand om henne, för en bättre hustru får du minsann inte.
De gifte sig snart. Sedan gick farmor Rut bort. Barnen kom tätt, först Mikael, sen Filip. Nu är Mikael tjugotre, Filip tjugoett. Livet har varit lugnt och stillsamt resor till Gotland, fjällen, Grekland, alltid hela familjen tillsammans. Men nu på sista tiden har Björn blivit helt förändrad. Häromdagen sa han:
Tänk, Majken, livet har gått och vi har upplevt så lite Vi har knappt sett något av världen.
Men Björn! Vad säger du? Vi har aldrig suttit hemma på semestern, vi har varit på Åland, vid Höga Kusten, luffat på Gotland, till och med varit i Spanien! Barnen är stora, snart kommer barnbarnen.
Det är inte det, försökte han. Men Majken slog bort det.
Björn, du menar kanske att vi ska bjuda Max och Inga på ditt jubileum? Dina gamla vänner fast de bor i Malmö.
Jubileum? undrade Björn förvånat.
Ja, herregud, din fyrtiofemårsdag! Vi firar ju då på café, du vet.
Jaså, bestämmer du det? Björn kastade en underlig blick på henne.
Och nu har jag suttit i tre timmar ensam på soffan och stirrat ner i mattan. Kan inte ens gråta.
Att det här skulle hända mig aldrig trodde jag det, tänker jag.
Idag kom Björn tidigt från jobbet, det var oväntat. Det sista året har han alltid kommit hem sent, jag hann vänja mig.
Hej, sa han och satte sig i köket utan att ens ta av sig läderjackan.
Hej, ska du inte ta av jackan, tvätta händerna och komma och äta? sa jag automatiskt som vanligt.
Men Björn satt bara tyst med blicken ner i bordet.
Majken, jag ska lämna dig, förlåt, sa han till slut tyst.
Vad menar du? Ska du någonstans? Ta nu av dig, är du sjuk, jag har undrat så Vi går till doktorn, det ordnar sig
Björn lyfte blicken och såg mig djupt i ögonen.
Jag är inte sjuk, läkare behövs inte. Förstår du, jag har blivit kär. Jag har träffat en kollega nu i två år.
Genast en yngre? frågade jag bitande.
Nej, hon är inte yngre, men hon är annorlunda. Ingen skönhet, men en riktig kvinna
Och vad är jag då, Björn? sa jag förvånat.
Du du är min chef. Jag är som din hund i koppel. Kan inte ta ett steg utan ditt godkännande. Du bestämmer allt vad jag ska ha på mig, vart vi ska resa, vad vi ska äta, hur vi ska fira födelsedagar. Jag får inte gå på fotboll, för det tycker du är löjligt men jag älskar ju fotboll!
Men Björn, jag försöker ju bara det bästa för oss, började jag. Men han avbröt:
Alla pengar går till dig. Du ger mig tjugo kronor till kaffe och cigaretter. Har du någonsin tänkt på att det känns förnedrande för en man? Att jag inte kan ta en öl med kollegerna efter jobbet, inte gå på bar, för jag har aldrig pengar på fickan?
Jag satte mig på huk framför honom, tittade honom i ögonen.
Men det har ju alltid varit så hos oss. Vad är det som hänt nu? Om du vill ha pengar till fredagsöl med grabbarna, så får du det. Om du vill gå på fotboll så följer jag gärna. Vi går och köper kläder, och du väljer själv.
Men Björn såg på mig med en blick som jag inte kände igen.
Du förstår ingenting, Majken, sa han med ovanligt hög röst. Jag vill leva och andas som jag själv vill, bestämma själv. Få välja själv vad jag äter och tycker om. Jag har inte någonstans jag kan vara ifred, får aldrig vara utan dig. Du styr med järnhand, och jag har bara följt efter. Men nu räcker det. Jag är en vuxen man, inte din son eller din skyddsling längre.
Men hon, låter hon dig ta hand om henne? frågade jag bittert.
Ja, hon gör det. Hon låter mig vara man. Det är skillnaden. Då ser jag hur hans ögon lyser när han pratar om henne Han har verkligen blivit som förbytt, återuppstått på något sätt, som när vi var unga.
Men det får väl ändå finnas någon gräns? I vår ålder Herregud, vad tänker du på, Björn Sa jag. Och så sa jag högt: För en förälskelse förstör du allt vi byggt upp. Hur ska det se ut inför andra? Alla tycker vi har ett perfekt äktenskap.
Vilka andra, Majken? Vad är perfekt?
Jag ser att Björn har gjort uppror, revolution mot vårt gamla liv, och det är inget jag kan stoppa. Plötsligt kommer tårarna, jag, som annars aldrig gråter.
Gråter du? frågade han.
Jag la armarna om honom, men Björn var obeveklig. Han lyfte bort mina händer, gick till sovrummet, packade en väska och gick.
Jag blev kvar i tystnaden.
Jag trodde aldrig att livet skulle ta en sådan vändning, från trygg hustru till ensam kvinna inför ålderdomen
Jag ringde Carin, hon kom genast.
Men Majken, vi har hela livet framför oss! Skaka av dig nu. Minns när du sa att jag borde ta en kurs? Jag behövde aldrig de där kurserna Lasse kom ju tillbaka, och så blir det säkert för dig också Eller ändå inte, för Björn är nog inte som min Lasse.
Nej, Carin, Björn kommer aldrig tillbaka. Han sa så mycket till mig ikväll. Nej, han är borta. Har man känt honom i tjugosex år så vet man.
När Carin gått satt jag länge och bara stirrade framför mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, vad jag skulle göra, vem jag skulle ta hand om eller styra över. Nu var det dags att vänja sig vid ensamheten. Kanske händer något nytt ändå. Livets flod tar nya vägar, kanske slår jag rot vid en ny strand någon gångNatten blev lång och ensam, men ändå annorlunda än hon hade föreställt sig. Hon lyssnade på tystnaden i lägenheten, så ovan vid frånvaron av Björns diskreta närvaro hans hostningar, steg, vardagens små ljud. Hon satt vid köksbordet tills gryningen föll in över fönsterbrädan, med tekoppen vilande mellan händerna.
Vid sextiden smög hon ut på balkongen. Dimman låg tät över villaträdgårdarna, och någonstans hördes en ensam fågel. Hon blundade, försökte minnas hur det hade känts att stå här för tjugo år sedan med Mikael på armen, och solen i ansiktet, hela livet framför sig. Det sved, men plötsligt slog en tanke rot: Tänk om detta är början på något, inte slutet?
Hon hämtade papper och penna, och skrev:
Idag börjar mitt nya liv.
Jag gråter, men tårarna rensar bort det gamla.
Jag saknar dig, Björn, men jag saknar ännu mer den jag brukade vara.
Nu ska jag ta reda på vem hon är.
Hon vek ihop lappen till en liten fyrkant och lade den ovanpå köksbordet, som ett sorts löfte till sig själv. Då kände hon, långt där inne, ett försiktigt pirr av något som påminde om frihet så länge sedan sist.
Solen steg långsamt. Majken torkade kinderna och bestämde sig: Hon skulle ringa Mikael och Filip, bjuda dem på middag och berätta ärligt.
Och sedan, någon dag, skulle hon gå ut själv på dans, på bio, börja den där kursen hon alltid pratat om. För kanske var det sant, som Carin brukade säga: ibland vänder livets flod när man minst anar det, och den som vågar släppa taget kan få flyta med långt, långt bortom allt man trodde sig veta om sig själv.
Det var plötsligt Majken, ensam och stark, som stod inför världen lite rädd, men ännu mer nyfiken.
Och i soluppgången ute på balkongen tog hon ett djupt andetag.
Nu började allting om.
