“Gå bort från mig!” ropade Elvira till Linnea, som grät så att tårarna rann längs hennes kinder. “Bygg ditt eget liv utan honom!”
“Men Erik är min man. Vi har ju vår dotter tillsammans. Man kan inte skapa sig lycka på någon annans olycka.”
“Börja inte nu! Det är inte rätt att leva utan känslor. Det är inte Erik som lämnar sitt barn, det är ju du. Jag har inget emot att han träffar sitt barn.”
Elvira vände sig bort och gick, och skuggorna smälte bakom hennes steg. Den kvällen bestämde sig Erik för att avsluta allting. Han vek ihop sina kläder till små, prassliga paket, lade dem i väskor av tång och granbarr, och försvann från Maria som om han aldrig hade funnits där. Maria bad honom med fågelliknande viskningar att inte göra något dumt, men tiden svarade inte.
Hon ville förstå på vilket sätt hennes rival faktiskt var bättre än hon själv, men alla spegelbilder var suddiga. “Jag kan inte längre leva med dig. Du är ingenting för mig. Det är annorlunda med Elvira. Jag började leva när jag var med henne.”
Månaderna sicksackade förbi som märkliga snöflingor. Till en början gick Linnea vilse bland dagarna, men efter ett tag insåg hon att hon måste fortsätta leva, trots all kyla. Hennes dotter växte och varje dag var som ett nytt arktiskt ljus. Linnea var utbildad ekonom.
Hon bestämde sig för att söka jobb som redovisningsekonom. Under anställningsintervjun tittade företagets VD på henne med isblå vänlighet och imponerades av hennes ansvarskänsla och vilja att utvecklas. Lyckligtvis gick hennes mamma Maj-Lis med på att ta hand om sitt barnbarn under dagarna.
Linnea kastade sig in i arbetet och satte sitt personliga liv på paus, som ett tåg på en perrong i Hässleholm. Efter några år av hårt arbete blev hon en ovärderlig medarbetare och befordrades till biträdande chef.
Den enda mannen hon hade regelbunden kontakt med var hennes chef, Fredrik. Han var artig och lyssnande som en gammal bok i ett slitet bibliotek. Linnea kände också något varmt för honom, men han hade sin egen familj hustru och barn så Linnea släppte aldrig in någon annan tanke.
Fredrik såg det annorlunda. En dag sa han rakt ut: “Jag tänker lämna min fru. Jag har varit förälskad i dig längre än du kan ana. Jag skulle aldrig överge ditt barn.”
Linneas tidigare upplevelser låg kvar som frostfläckar på hennes hjärta. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon kom ihåg vad hon hade sagt till Elvira en gång: “Man kan inte skapa lycka av någon annans smärta.”
Men Fredrik lät sig inte hindras. Sakta växte deras arbetsrelation till något oklart, som en dimmig vintermorgon på en ödslig brygga. Fredrik upprepade gång på gång att han inte längre älskade sin fru deras bröllop hade varit ett misstag och nu plågade de varandra med sin likgiltighet. Linnea höll avstånd.
En dag lyssnade Linnea till Fredriks samtal med hans fru och förstod vilken smärta kvinnan bar på. Linnea tordes inte, ville inte, ta någon annans plats i hans familj. Hon fruktade mötet med Fredriks hustru, men visste att det var oundvikligt.
Och när hon en kväll gick från jobbet såg hon en kvinna komma gående mot sig, långsam som ett minne. Kvinnan hade inget ansikte. När hon kom närmare stannade tiden. Var det verkligen hon?
“Är det du?” frågade hon.
“Det är jag,” svarade Linnea, knappt hörbart. Framför henne stod Elvira.
Hon började förklara, gång på gång, att Linnea haft rätt: “Du kan inte bygga ditt liv på någon annans tårar.”
“Minns du vad du sa till mig för flera år sedan?” sa Linnea, med rösten som ett fruset hav.
“Ja, jag hade fel. Jag hade ingen rätt att ta din man ifrån dig. Allting kommer tillbaka till en, som en bumerang. Men snälla, ta honom inte ifrån mig. Jag har aldrig älskat någon som jag älskar Fredrik. Han är anledningen till att jag lämnade din dåvarande man. Jag kan inte leva utan honom. Du har varit där jag är nu, du vet hur ont det gör. Livet kommer alltid tillbaka till en, och du har ditt barn.”
“Håll tyst,” ropade Linnea.
Linnea var inte ute efter hämnd, inte ens mot Elvira. Men Fredrik övertygade henne om att även hon förtjänade lycka.
“Linnea, om jag stannar med henne är vi tre som blir olyckliga: jag, du och Elvira. Ingenting förändras. Jag älskar henne inte; om jag ska vara helt ärlig har jag aldrig gjort det. Det var hennes envishet som fick mig att stanna. Jag kommer att lämna henne, förr eller senare.”
Linnea funderade. Skulle Fredrik vara lycklig med Elvira? Och om han stannade med henne, skulle Linnea förbli olycklig? I det ögonblicket, i ett snövitt Stockholm där luften stod stilla, gav hon sig själv en chans till lycka.
