En vecka före Internationella kvinnodagen hade jag precis lämnat tingsrätten bakom mig. Mina ögon doldes av tårar. En enda mening ekade i huvudet: Ni är inte längre man och hustru. Varför gjorde hon så här mot mig? Vilket brott hade jag begått för att drabbas av ett sådant straff?
Jag gifte mig när jag var bara 18 år gammal. Det var en intensiv förälskelse, sömnlösa nätter det kändes som om jag svävade några centimeter över marken. Vi fick fem underbara år tillsammans, fyllda av kärlek och närhet. Jag gjorde allt jag kunde för att göra henne lycklig; jag tog fram kaffe till sängen på morgonen, lagade hennes favoritmat alltid bara det hon tyckte om och höll hemmet välstädat.
Tyvärr accepterades jag aldrig av hennes föräldrar. De återkom ständigt till att jag inte var tillräcklig för deras dotter. De letade efter någon bättre för henne. Det var tydligt att detta påverkade min fru. Jag märkte att hennes inställning till mig gradvis förändrades. Hon blev allt mer avvisande och kritisk mot mig.
Vår son, Emil, var fem år då. Min fru älskade honom och gav honom all uppmärksamhet hon kunde, men snart började hennes behandling av honom kallna. Jag misstänker att det är hennes föräldrar som satte griller i huvudet på henne om att Emil inte var mitt barn, även om han var min avbild. Hon började istället bo mer hos sina föräldrar och till slut kändes det som att hon flyttat hem till dem. När hon kom hem, var hon alltid missnöjd och höjde rösten mot mig. Jag försökte ändå hålla huvudet högt och ta hand om vår son och vårt hem.
En dag var min fru så upprörd att hon till och med slog till mig i ilska. Jag trodde inte mina ögon att det faktiskt hände, men jag hoppades fortfarande att vi skulle lösa det. Kort efter meddelade hon att hon fått nog och lämnade mig. Hon övergav både mig och Emil. Jag bad på mina bara knän att hon skulle tänka efter, visade henne bilder på vår familj för att påminna om lyckan vi haft, men hon ville inte lyssna.
Jag älskade henne fortfarande och kunde inte föreställa mig livet utan henne även efter skilsmässan. Hon betalar ett litet underhåll, men kräver kvitto för varje krona jag lägger på Emil. Köper jag bröd måste jag fota kvittot och skicka till henne. Jag måste nästan tigga pengar av min före detta hustru, som verkar tycka att hon inte behöver bekosta något för sitt eget barn.
Hon besöker Emil mycket sällan, och ännu mer sällan tar hon med honom hem till sig någon dag eller två. Vår son känner hennes kyla och vill inte träffa henne alls. Min före detta fru är arg och tror att jag påverkar Emil mot henne. Men jag kan helt enkelt inte förlikas med att vi är skilda och jag gråter fortfarande varje dag. Efter separationen har jag gått ner i vikt och sjunkit ned i depression. Jag höjer rösten mot Emil ibland, fast jag vet att jag aldrig borde.
Hur ska jag kunna leva vidare när hjärtat går sönder? Varje dag besöker jag min exfrus sociala medier och följer hennes liv. Där fick jag nyligen veta att hon ska gifta sig med en annan man, och det gjorde mig ännu mer nedstämd. Jag förstår varför hon inte hälsar på lika ofta och varför Emil heller inte bryr sig om henne. I huvudet vet jag att det är över mellan oss, men mitt hjärta vägrar acceptera det.
Jag frågar mig själv, hur ska jag kunna gå vidare? Det enda jag lärt mig av detta är att jag måste försöka släppa taget, för att kunna ge både mig själv och min son ett bättre liv även om det ibland känns omöjligt.
