Mamma, jag och Mikael hade verkligen inte tänkt skaffa barn än… Vi ville ju bara gifta oss någon gång i framtiden. Det var först då Märta insåg att allt…
Det här utspelar sig i början av 90-talet. Märta uppfostrade sin dotter ensam, då hennes man hade gått bort. Att leva som ensamstående i Malmö var inte direkt lätt pengarna räckte oftast inte till, och för att klara sig hade hon två jobb. Efter tre år introducerade en kollega Märta för Wilhelm, en hygglig snubbe med en son från sitt första äktenskap, Mikael.
Wilhelm hade skilt sig från sin första fru, som började supa och snodde hans pengar så pass att han fick nog. Märta och Wilhelm började träffas och efter ett tag friade han. Märta tvekade länge, men hennes väninna Ylva, som känt Wilhelm i evigheter, intygade att han var en redig karl. Han jobbar hårt, dricker inte och har alltid rena strumpor. Märta gick med på det.
Barnen blev snabbt kompisar och livet rullade på, men deras lycka blev inte långvarig. Wilhelm fick plötsligt en stroke och dog. Märta undrade vad hon gjort för att livet skulle straffa henne så hårt är det svensk karma eller bara otur? Men hon fick inte tid att grubbla; hon behövde fixa Mikaels vårdnad. Något barnhem var uteslutet, för Mikael hade redan blivit som hennes egen.
Så, där bodde de, tre personer i en liten Stockholmslägenhet. När Mikael slutade nian sökte han till tekniska gymnasiet, tog hand om allting och hämtade ofta Märta dotter, Saga, från skolan så ingen skulle bråka med henne. Märta tänkte att hon hade den perfekta familjen svensk lagom och ändå lite kaos. Men en dag ringde skolsköterskan och sa att Saga var sjuk och att hon hamnat på sjukhuset. Märta släppte allt och cyklade som besatt dit. Väl där fick hon veta av läkaren att hon snart skulle bli mormor.
Märta blev ställd. Istället för att skrika på Mikael satte hon sig ner och frågade lugnt hur det kunde gå så här snabbt.
Mikael, du är vuxen nu. Hade du ingen koll på konsekvenserna?
Jo, det hade jag väl, men jag trodde verkligen inte att det skulle hända på första försöket. Det var en engångsgrej… Vi ville inte ha fler barn. Jag älskar henne och ville gifta mig, men lagligt får man ju inte förrän man är tillräckligt gammal.
Saga erbjöd att hålla graviditeten hemlig och att Märta kunde registrera barnet som sitt istället, men den unga familjen valde att göra allting öppet; gifta sig på riktigt och vara lagliga föräldrar. Märta spenderade en månad på diverse myndigheter, sprang mellan Skatteverket och Socialförvaltningen för att samla alla papper och fixa de minderårigas äktenskap.
De första tre åren var svettiga Saga stannade hemma med barnet, och Märta jobbade både natt och dag för att se till att det fanns ett par kronor till mat. Mikael låg inte på latsidan, han letade extrajobb och bidrog med så mycket han kunde. Till slut tog han examen och fick ett vanligt jobb. Livet blev enklare, och Märta kunde äntligen leva lite som folk: jobba på dagen och sova på natten.
Sedan dess har 25 år gått. Sagas och Mikaels relation håller fortfarande, och båda tackar Märta för att hon trodde på deras kärlek, lät dem skapa sin egen familj och höll ihop allting. Vad hade du gjort om du varit Märta?
