Många unga svärdöttrar har det kämpigt med sina svärföräldrar, men det är svårt att prata med någon om det.
Snart firar jag och min fru vårt första bröllopsår. Min relation till svärmor är fortfarande ganska oklar. Vi är inte ovänner, men långt ifrån nära den saken är säker.
Jag bad min fru att vi skulle träffa hennes mamma innan bröllopet, eftersom min fru redan hade träffat mina föräldrar. Men det blev hela tiden uppskjutet: det var alltid något, aldrig rätt tillfälle. Folk säger ju att man har tid att lära känna varandra sedan. Det slutade med att vi träffades först på vår bröllopsdag. Mötet var stelt: ett ärligt och glatt God morgon! från min sida möttes av ett mumlat God morgon från henne.
Tidigare hade min fru alltid sagt att hennes mamma var fantastisk och förstående. Jag nämnde ändå en gång att jag oroade mig för att svärmor kanske skulle lägga sig i vårt liv. Jag har trots allt sett många sådana historier. Men min fru försäkrade mig att hennes mamma inte alls var sådan. Hon sa alltid att hennes dotter själv skulle välja man, gifta sig och skapa familj, och aldrig skulle hon ifrågasätta valet eller ge pekpinnar. Några dagar efter bröllopet kom min fru hem från jobbet och drack te i köket med ett fundersamt uttryck. Jag frågade vad som var fel. Svaret förvånade mig:
Jag tror inte mamma tycker om dig.
Det visade sig att svärmor kanske störde sig på att jag inte tvättade äggen med bikarbonat innan jag använde dem. Att jag lämnade disk i diskhon för att det var smidigt. Att jag lät disktrasan ligga kvar på diskbänken istället för på ett särskilt fat. Att jag kokade buljong på mitt sätt och inte hennes. Och mycket annat. Jag blev helt paff!
Jag frågade min fru:
Varför skulle din mamma ogilla mig? Vi har ju vårt eget hem, precis som dina föräldrar.
Men jag är ju hennes dotter! Jag är van att göra som hemma, så vi borde leva så!
Jag protesterade och sa att mitt kök var mitt, inte som hos henne. Jag måste få leva på mitt sätt i mitt eget hem.
Min fru svarade att från och med nu skulle vi ha nya regler och att jag borde vänja mig vid det.
Efter det hade vi ändå fyra lugna månader. När vi träffade svärmor log hon och frågade vänligt hur det var med jobbet och relationen, och vilket ansvar jag tog hemma. När vi skaffade hund, tog det bara en och en halv vecka innan halva Stockholm visste att jag varken kokade ben eller kött åt hunden. Att jag var dum som gav hunden råfoder. Att min stackars svärmor fick stå ut med en sådan obetänksam svärson. Jag kände mig värdelös!
Jag hade ingen aning om att jag var så värdelös. Jag fick höra det av en bekant under morgonens hundpromenad. Det kändes illa att höra sådant om sig själv från någon man knappt känner. Jag bad min fru prata med sin mamma, men hon bara skrattade och sa att jag borde strunta i det hela. Nu är även svärmor småsur på mig. Jag är alltid artig mot henne, men det enda jag får tillbaka är ett kort hej.
Min fru tycker att jag inte respekterar hennes mamma. Jag vägrar ju följa hennes familjs ordning och försöker inte ens bli vän med svärmor. Kanske saknar hon faktiskt vår hund mest av allt. Det hände förresten ofta att hennes föräldrar kom över på fika utan att fråga.
Men det värsta är nog ändå framför oss vi måste nämligen bo hos hennes föräldrar ett tag. Jag har ingen aning om hur jag ska klara det. Det är skrämmande att tänka på hur det kommer bli om vi någon gång får barn. Jag gissar att alla grannar då kommer veta exakt hur jag tvättar och matar barnet. Jag tror nästan att jag borde flytta hem till mina egna föräldrar. Jag är tveksam till om min svärmor någonsin kommer låta mig bo i lugn och ro med dem.
