På senare tid har vår familj ställts inför oväntade prövningar vi har förlorat vår trygga inkomst. Låt mig berätta mer. Jag är pensionär, och de pengar jag får från staten räcker knappt till medicinerna jag behöver. Med åldern har jag fått problem med blodtrycket, och måste ta läkemedel livet ut.
Min son och hans fru har länge önskat ett andra barn, men det har aldrig riktigt gått. När hon till slut blev gravid, förlorade hon sitt arbete. Den yngsta är bara fyra år och fortfarande hemma. Den äldsta, Gustav, är sexton och jobbar som cykelbud efter skolan. Han har sparat varje öre, och nyligen köpte han sig en dator.
När jag uttryckte min besvikelse sa min svärdotter, Elvira, att Gustav har tjänat pengarna själv och att det är hans rätt att köpa vad han vill. Och nu har min son, Fredrik, förlorat sitt jobb helt. Innan den yngste föddes hade Fredrik ett bra arbete och kunde försörja familjen. Han sparade till och med pengar. Men sakta började hans hälsa svikta och läkarna gav honom ett tungt besked. Alla besparingar gick åt till behandling och mediciner. När minstingen fyllde ett år blev Fredrik inlagd på sjukhus i flera månader; sjukhuset betalade för hans vård, men på grund av hans långa frånvaro sa arbetsgivaren upp honom.
Närmare bestämt fick han inte längre några viktiga uppdrag, och därmed förlorade han sin provision. Nyligen fick vi veta att han måste opereras, och att det kommer ta upp till ett och ett halvt år innan han kan leva fullt ut igen. Alla är vi omskakade av beskedet, men operationen är nödvändig hans arbetsgivare vägrar vänta så länge. Elvira måste nu hitta ett nytt jobb.
Hon oroar sig redan för hur vi ska klara oss på bara hennes lön. Det är svårt… Och samtidigt köper Gustav, mitt barnbarn, en dyr dator för sina egna pengar. Han verkar inte ens tänka på att göra något för att hjälpa familjen. Gör jag fel som känner så här? Borde inte Gustav tänka på oss och ta lite ansvar?
