Det här är inte mitt barn, det är en exakt kopia av din vän, men absolut inte min! ropade Filip.
Men vi har ju redan gjort DNA-testet, det borde vara tillräckligt! bad Rebecka.
Du kanske har förfalskat testet, hur ska jag kunna veta det? kontrade Filip.
Var skulle jag ens få tag på pengar för att förfalska ett sådant test? svarade Rebecka.
Din före detta har säkert gett dig pengarna för att sätta dit mig som pappa till hans barn.
Filips hårda anklagelse sårade Rebecka djupt. Hon försökte förklara att alla spädbarn ser nästan likadana ut i början, men han ville inte lyssna. Han bad henne lämna lägenheten och inte komma tillbaka den kvällen och slog igen dörren.
Sittande på golvet med sitt skrikande barn i famnen kände sig Rebecka överväldigad. Hon försökte lugna det lilla barnet, men det tog lång tid innan han till slut somnade. Känslan av att vara hjälplös och ensam ledde till att hon ringde sin mormor, som föreslog att hon skulle bjuda hem Markus, sonen till hennes vän, för att hjälpa henne att flytta.
Markus kom hem till Rebecka, hjälpte henne att packa ihop sakerna, plocka isär spjälsängen och förbereda för flytten. Hon erbjöd honom kaffe, men han tackade vänligt nej och sa att han hellre drack det hemma hos mormor. Under de följande dagarna fortsatte Markus att stötta Rebecka, följde med henne och sonen på ärenden och fanns där när hon behövde någon att prata med.
Ju mer tid de tillbringade tillsammans, desto mer insåg Rebecka att hennes känslor för Markus fördjupats. De blev allt närmare, och till slut gifte de sig. Senare fick Rebecka en dotter, och hennes son växte upp och blev en trogen kopia av sin biologiska pappa.
När Filip träffade sin son igen, kunde han inte låta bli att känna ånger för att han hade övergett honom och splittrat familjen. Det blev en smärtsam insikt, och han önskade innerligt att han hade valt annorlunda när det verkligen gällde.
