Vanorna hos min svärfamilj gör mig illa, jag klarar inte av att hälsa på dem.
Jag kan verkligen inte åka hem till min frus föräldrar, det vänder sig i magen på mig av vissa av deras vanor runt matbordet. Jag kan inte rå för det det äcklar mig att sitta ner och äta med dem. Prata går bra, men att sitta till bords är nåt jag inte klarar av. Min fru märker inget särskilt, och hennes mamma tycker mest att jag är känslig och lite fånig, tror att jag överdriver i vanlig ordning.
Tur i oturen så bor jag och min fru själva. Dessvärre är det inte tillräckligt långt från hennes föräldrar för att man bara ska kunna slippa undan med några telefonsamtal. Nej, besök krävs, och varje gång känner jag att det är rena stressen. Jag försöker alltid hitta på någon ursäkt för att slippa. Hennes familj är annars vanlig mamma, pappa, båda har jobb, båda är akademiker. Deras hem är mysigt och ordnat, men när vi sätter oss till bords går det bara inte för mig. Jag har alltid varit lite petig, det ska jag säga jag skulle aldrig ens smaka från samma sked som min fru om hon slickat på den, det funkar bara inte för mig.
Med tiden har det väl blivit bättre mellan mig och min fru, vi har närmat oss varandra, men jag har aldrig vant mig vid hennes föräldrar. Deras vanor är för mycket. Hennes mamma står exempelvis och rör ihop salladen med en gemensam sked, smakar av, slickar på skeden och sätter sen ner den i salladen igen. Alltså, ursäkta mig men fyyy.
Eller när det gäller snapsen. Jag brukar köpa vin till mig själv, men min svärmor har inga problem med att ta ett slurk ur mitt glas för att prova. Varför gör hon så egentligen? Det känns långt ifrån fräscht och ärligt talat, hon är ju inte min närmsta. Jag försöker så diskret jag kan byta glas, men det lyckas inte alltid. Svärfar är dessutom snabb med att reta mig, ibland så pass elakt att det känns. Min fru försöker bryta in, men det hjälper inte.
Svärmor har också en lustig vana att hälla tillbaka mat. Värmt soppa, inte ätit upp? Då häller hon tillbaka från tallriken ner i kastrullen och ställer in den i kylen. Så gör hon med allt. Överblivna sallader efter festen från gästers tallrikar också. Därför vägrar jag att äta nåt därhemma om det inte är nylagat man vet aldrig vad som kan vara rester från andras tallrikar.
En annan sak: innan hon steker något så spottar hon på pannan för att känna om den är varm nog. Finns ju hundra andra sätt att avgöra det på, eller hur? Men svärmor säger bara, den hettan dödar allt, så det gör inget. Själv kan jag knappt se på utan att må illa.
Bägaren rann över när jag upptäckte att hunden också slickade tallrikar. Efter en middag stod en djup tallrik med potatis och köttgryta framme, och den ställdes ner till hunden som fick slicka rent. Tallriken åkte därefter rätt i diskhon med resten av porslinet som att det vore det mest självklara.
Där tog det stopp för mig; jag påpekade att det var alldeles för mycket att äta ur en tallrik efter en hund. Alla tittade konstigt på mig och sa att allt diskas ju ändå rent. Men herregud, hunden ska väl ha egna skålar? Jag föreslog på skämt (!) till svärmor att om det ändå inte spelade nån roll kunde hon väl låta mig ta min mat ur hundens skål efter att ha diskat den. Hon blev jättesårad. Vad hade jag egentligen sagt? Rent logiskt var det ju så om man nu tycker att diskmedel gör allting lika rent. Min fru tyckte såklart att jag överdrev, men jag står på mig.
Jag vill helt enkelt inte åka på besök mer. Och absolut inte äta deras mat eller använda deras porslin. Men om jag skulle ta med eget så förstör det allting och svärmor skulle bli sårad in i själen. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Jag vill inte hamna i kläm med min fru, för om jag vägrar kommer hela situationen gå ut över henne. Samtidigt vill jag verkligen inte gå dit; jag trivs inte alls med det.
Jag drömmer om att flytta till Malmö eller åtminstone någonstans långt bort, så att vi slipper åka dit. Prata i telefon funkar fint, men några fler besök vill jag helst undvika.
Man lär sig att vissa kulturkrockar aldrig riktigt kan lösas, och att sätta gränser för sitt eget välmående ibland är det viktigaste även om det innebär jobbiga samtal och nästan brustna familjeband.
