Jag vill berätta om något som slog mig först på äldre dar. Tyvärr insåg jag vissa obehagliga saker, men bättre sent än aldrig.
Jag har förstått varför jag lever ensam vid sjuttio års ålder. Mina barn har inte pratat med mig på tio år, och mina barnbarn vet knappt att jag finns. Hur kunde det bli så?
Det är först som gammal som jag verkligen insett att mitt sätt att leva varit fel, och att jag gjort mycket som jag idag ångrar. Men man kan ju inte vrida tillbaka klockan!
Jag har alltid sett mina barn som irrationella “höns”. Jag försökte lära dem, visa dem rätt väg, tala om hur de skulle leva sina liv. När det gick dåligt för dem, påpekade jag deras misslyckanden med min favoritreplik: “Om du bara hade lyssnat på mamma så hade det blivit annorlunda!”
Jag la mig i deras privatliv och allt de tog sig för. Det kändes som att dom inte kunde klara något utan min hjälp. Ibland kunde jag till och med komma med syrliga kommentarer offentligt, inför gäster och släkt.
Med tiden drog sig mina barn undan, och nu känner vi oss som främlingar. Jag fick inte ens veta när mitt barnbarn föddes, utan hörde det genom någon bekant.
Jag försökte få kontakt, ringde och skrev men det ledde ingen vart. Barnen sa:
“Om vi nu är så dumma får du väl prata med någon smartare. Vad ska du med oss till?”
Det jag lärt mig nu är att barn alltid förtjänar att behandlas som egna vuxna individer. Det de behöver är en mamma som stöttar dem, förstår dem, bakar en god äppelpaj och kokar te åt dem.
Man ska inte lägga sig i barnens privata angelägenheter. Det är deras liv, de har rätt att välja sin egen väg. Nu sitter jag här och är ensam. Vad spelar det för roll att jag alltid trott att jag vet bäst?
Ta vara på era barn, annars riskerar ni att sluta era dagar ensamma, så som jag har gjort.
