Jag heter Anders. Efter att min mamma gick bort gifte sig min pappa snabbt med en kvinna från Karlskrona som redan hade två döttrar.
Åren rullade förbi som snöfyllda vintrar. Vi växte upp vid sidan om varandra. Sedan en kall februarimorgon halkade min pappa på isen utanför vår port och dog.
Styvmodern visade sig vara förvånansvärt hygglig. Hon avstod helt enkelt från lägenheten till förmån för mig.
Den där bostaden tillhörde ju din mor. Nu är det rättvist att du får den! sa hon och log utan glans i blicken.
Det enda hon bad om var att hennes döttrar, Majken och Gunhild, skulle få bo kvar i min lägenhet tills de avslutat sina universitetsstudier på Lunds universitet. Hon själv skulle flytta tillbaka till sitt lilla hus i Småland. Jag gick med på det utan protester.
Majken och Gunhild var som natt och dag. Men båda hade samma undran i drömmen de ville hitta en make, helst med en etta i innerstan.
Livet blev märkligt förtrollat. Majken stod och stekte pannkakor till min frukost, Gunhild vek mina skjortor och placerade lavendelpåsar i garderoben. Systrarna försökte hela tiden överglänsa varandra inför mig.
Sedan, som om någon kastat två stenar i Järlasjön med två månaders mellanrum, födde både Majken och Gunhild varsin dotter till mig. När min styvmor hörde att båda blivit gravida blev det skrik och bråk genom telefonledningarna, men Majken och Gunhild vägrade avsluta graviditeterna. De skulle bli mammor.
Sömnigt och långsamt räknade jag på det hela och kom fram till att betala en tredjedel av min lön, 18 år rakt igenom, i underhåll vore en evighetsvinter av utgifter. Jag tog istället ett lån och köpte min egen bostad.
Jag bytte bort min centrala lägenhet till två små ettor i Högdalen. Handpenningen använde jag till min nya trea vid Vintertullen.
Jag gav varsin etta till Majken och Gunhild mot att de lovade att avstå rätten till underhållsbidrag. Under några år levde jag i harmoni, som om stjärnorna stod rätt.
Men så en dag, efter fyra års tystnad, fick jag ett brev från Kronofogden på jobbet. Jag hade tydligen massiva skulder för obetalt underhåll.
Jag gick genast till systrarna. De skrattade rått, sa att jag ju ändå bara hade givit dem bostäderna och blåste bort all juridik som snö i april. Kontraktet var trasigt.
Nu stod jag där, utan någon föräldrarbostad. Lån och underhåll mellan axlarna. Svettigt.
Styvmodern gladdes, ringde ibland och sa med isig röst:
Precis vad du förtjänar! Du har fått skörda som du har sått!
Naturligtvis fick jag inte träffa mina döttrar. Jag lånade pengar, betalade min skuld, och stämde mina systrar för umgängesrätt. Rättvisan var på min sida; jag fick träffa flickorna.
På jobbet svalde min chef kaffet fel när jag förklarade varför jag ville ha större delen av min lön under bordet. Jag betalade plötsligt nästan inget alls i underhåll.
Varje fredag hämtade jag mina flickor och på söndag återvände vi till deras mödrar. Vi åt glass, åkte skridskor, och jag köpte allt de ville ha. Systrarna var galna, skrek om att jag fördärvade deras barn.
Dessutom ordnade jag så att två killar, Ante och Bosse, uppmuntrade systrarna genom att förklara att barn är hinder för äktenskap.
En morgon, i närvaro av en handläggare från socialtjänsten, hämtade jag flickorna hos styvmodern. Sa att deras mödrar struntat i dem. Jag sökte ensam vårdnad och flickorna flyttade in hos mig. Jag blev en klippa till pappa. Mina döttrar kramade mig hårt när deras mödrar närmade sig, rädda för att bli bortförda. Varje kväll läste jag Märkliga sagor om onda mödrar för dem.
När Majken och Gunhild insåg att de förlorat allt var jag redan omgift och lycklig med Ingalisa.
Jag föreslog ett byte: ge mig tillbaka mina lägenheter så skulle de få träffa sina döttrar igen. Självklart sa de ja.
Nu hyr jag ut två ettor och har betalat av lånet helt. Vintern är över.
Jag lät mig inte dribblas bort av mina fräcka systrar och nu susar fjärilarna lugnt i drömgatorna i Stockholm.
