Redan från början kände jag att min makes lillebror, Emil, inte var den typen av person jag skulle komma överens med. Nu har min magkänsla visat sig stämma, och det är svårt för mig att förklara för min man att hans bror inte längre är ett barn, utan att han måste ta ansvar för sina handlingar. Emil är redan 26 år, det borde vara dags för honom att bli vuxen och självständig.
Deras familj gick igenom svåra tider när min man förlorade sin pappa som 14-åring och Emil bara var 11. Tre år senare, i en tragisk flygolycka, gick deras mamma bort och min man tvingades bli förmyndare åt sin lillebror. Han hoppade av gymnasiet för att försörja Emil och tog på sig ett otroligt stort ansvar som så ung. Men Emil verkar ha blivit så van att luta sig mot sin bror att han aldrig känt behovet av att klara sig själv.
När jag först träffade Emil kunde jag inte låta bli att bli irriterad över hans sätt. Han kändes arrogant och visade ingen tacksamhet, tog för givet allt stöd han fick utan att ge något tillbaka. Hans ständiga närvaro i våra liv och hans brist på motivation att arbeta gör mig bara mer frustrerad. Trots att han är 26 verkar han inte ha något verkligt intresse för att skaffa ett stabilt jobb, och de många jobbytena gör bara allt värre.
Min man försvarar alltid sin bror, säger att Emil aktivt söker efter jobb och att det snart ska ordna sig. Men innerst inne ser jag att Emil inte gör några verkliga ansträngningar för att förändra sitt liv. Den här situationen sliter verkligen på vår familj, eftersom min mans uppmärksamhet hela tiden delas mellan hans bror och vår egen son, som också behöver omvårdnad och trygghet.
Jag vill inte att vårt äktenskap ska gå sönder på grund av det här, men den ständiga bördan av Emils ansvarslöshet påverkar oss negativt. Jag hoppas att min man till slut inser hur mycket detta påverkar oss och hittar ett sätt att lösa situationen, så att vi kan skapa en ljusare framtid tillsammans.
