När jag var liten, svävade en stor, skimrande dröm genom mitt sinne som en fjäder i norrskenet. Jag drömde om att en dag bli mamma. När jag blev gravid väntade jag med hjärtat i halsgropen på att få hålla mitt barn i famnen. Värkarna satte igång som känsloladdade vågor över en spegelblank sjö, och jag fördes till sjukhuset i Uppsala. En son föddes till världen. Min glädje var ett evigt ljus, oändlig och stjärnklar. Senare på eftermiddagen kom barnmorskan med den lilla pojken. Han var så liten, med pytteliten näsa och grå ögon ur en dröm. Vi blev lämnade ensamma i det stilla rummet fyllt av lågt, blåvitt ljus.
Jag betraktade honom noga, nästan som om hans ansikte målades om i varje ögonblick. Trevande började jag linda in honom i de mjuka filtarna som doftade tvättmedel och barndom, det tog kanske tio långa drömlika minuter. Det var första gången jag höll ett barn i mina händer, och rädslan för att råka skada honom låg som ett svalt vinddrag över mina fingrar.
Med försiktiga rörelser drog jag i filtkantens långa snibbar. Hans fötter tittade fram, absurdt små och samtidigt eviga. Av någon anledning hade jag trott att han skulle se helt annorlunda ut. Han slumrade så vackert, hans andetag som ljumma vindar mellan tallarna. Jag smekte försiktigt hans fötter, armar, runda mage. Jag slöt ögonen och tryckte honom mot mitt hjärta, andades in doften som var som ingen annan. Min sons doft. Men så plötsligt, genom rummet, gled en märklig känsla som åskmoln genom midsommarnatten, min inre frid försvann. Underliga tankar steg upp; jag blev osäker. Hans doft var inte alls vad jag trott. Det kändes som att jag höll någon annans barn i min famn.
En märklig impuls fick mig att vilja lägga ifrån mig pojken och lämna rummet, kanske för att aldrig återvända. Men hur skulle jag kunna lämna ett hjälplöst barn, när han behövde min omtanke, min värme? Jag hade väntat i två år på att få hålla honom.
Avdelningen var kall och kändes främmande som en vintermorgon i Sundsvall. Jag kallade på en undersköterska, försökte svepa in barnet, men jag lyckades inte. Jag skulle amma honom, men visste plötsligt inte hur. Han ville inte ta bröstet. Han slog upp sina grå ögon och såg på mig, oförmögen att fokusera, som att han ur drömmens dimma försökte känna igen mig. När jag försiktigt tryckte honom mot mig gled hans pyttelilla hand över min axel, varm och len som mjukt sommarregn. I det ögonblicket löstes varje tvivel upp som snö under vårsolen. Min son sov lugnt i min famn. Min dröm hade blivit verklighet: jag var nu mamma.
